Dispyt

Demokrati hos kristdemokraterna.

2012-02-22T19:37:00.002+01:00

Öppna processer i all ära, men Mats Odell och Kristdemokraterna som parti har länge fått erfara vad det innebär när den öppna demokratiska processen blir en öppen strid.

Socialdemokraterna har länge kritiserats för de slutna och insynslösa förberedanden till val av partiordförande där endast en kandidat har varit valbar. Man har länge tyckt att enighet utåt varit viktigare än att låta andra än de mest erfarna besluta om partiets framtid.

Mats Odell har till sin avgång som gruppledare i riksdagen för sitt parti smort de kristdemokratiska leden för att de lokala enklaverna ska förmå en stagnerande Göran Hägglundatt avgå till förmån för honom själv. Men partiet har sedan striden börjat, gungat nedåt i opinionen. Det har legat under fyraprocentsspärren och människor har tyckt att kristdemokraterna är ett bråkigt parti som inte varit värt att sätta sitt förtroende till.

Kan ett parti kanske ha en för öppen process?

100 miljoner per dag rullar vidare

2012-02-12T13:03:00.002+01:00

Sverige ger under 2012 bistånd för nästan 100 miljoner kr per dag totalt 35,8 miljarder eller en procent av BNI. Biståndet går till övervägande del ut som budgetstöd ofta till korrupta länders ledare. T ex gav vi 2010 över 170 miljoner till Kambodja som skrupelfritt berikar sin elit och håller befolkningen i ofattbar fattigdom, se Katzeff Silbersteins beskrivning i SvD om biståndet till Kambodja.

Gunilla Carlsson började som biståndsminister 2006 med de bästa ambitioner. I veckans Lördagsintervjun repeterar hon sina ambitioner samtidigt som verkligheten visar att vi i stort sett sitter kvar i samma situation med bistånd till alltför många länder med alltför många och skiftande projekt kombinerat med lite kontroll och uppföljning. Att statskontoret har kritiserat ministern för alltför mycket krav på uppföljning visar vilket motstånd hon möter och vilka kvaliteter en biståndsminister med förändringsagenda måste besitta.

Biståndsministern har upprepade gånger sagt att vi ska minska vårt bistånd som budgetstöd och i stället rikta stödet till NGO:s (non-govermental organization). Kambodja är världens mest NGO-täta land, ändå sker inget förändring.

Gunilla Carlsson ska ha ett erkännande för att hon tydliggjort problemen kring vårt, och även världens problem med bistånd. Hon har dragit ett tungt pedagogiskt lass.

Nu är det hög tid för en biståndsminister med genomförandekraft att ta vid. Det finns många lämpade. Får jag drömma skulle jag gärna ge Göran Persson chansen.

Han skulle närmast njutningsfullt rensa upp bland ryggkliarna, i den överbyråkratiserade biståndsvärlden. Carlssons agenda behöver genomföras med osentimentala och hårda nypor.

Fildelningsdom.

2012-02-08T16:43:00.011+01:00

En av de första domarna mot person som delat upphovsrättsskyddat material med bittorrentteknik kom idag. Sextusen kronor i dagsböter löd straffet. Detta var en viktig dom då den kan bli prejudicerande, vägledande för kommande domar. Dessutom får polisen inte begära ut abonnemangsuppgifter bakom ip-adresser om det rör sig om brott där personen endast kan få dagsböter. Så än så länge sitter de som fildelar säkra.

Brott mot fildelningslagarna är något som de allra flesta människor födda på sjuttiotalet eller senare ägnar sig åt eller har ägnat sig åt. Det är därför ytterst problematiskt att plocka ned allas namn i en låda och dra ett par stycken som får böta, eller möjligtvis fängelse. Istället borde polisen arbeta förebyggande genom attitydförändringar i samhället om de verkligen vill åt problemet. Alternativet är bättre betallösningar, vilket troligtvis kommer så småningom. Voddler var inte vad folk ville ha, det var en bantad hybridversion av spotify. För det finns många brister med att ladda ned. Man får inte alltid vad man vill ha, det är ibland dålig kvalitet, kan ta lång tid att ladda ned till exempel.

Det är ju klart att man inte ska bryta mot lagen. Men om det som för hundranittio år sen åter blev förbjudet att importera och förtära kaffe, skulle folk i stugorna inte ta sig en kopp om det smugglats ett litet paket av grannen?

Något som alla gör och tycker är okej eller på något okej är problematiskt att förbjuda. Dels är det svårt att beivra något som sker bakom folks lägenhetsdörrar, och dels är det hemskt om vissa ska behöva klä skott för något som alla andra också gör.

Svt

De nya klasserna

2012-02-06T22:53:00.000+01:00

Efter senaste tidens överklass-safari ska tydligen klassbegreppet ska dammas till liv igen. Problemet är att Sverige och världen har förändrats sedan 68 då den marxistiska terminologin senast återupprättades, för att inte tala om Marx´ egna tidsålder under den industriella revolutionen.

Den allmänt vedertagna definitionen i klassbegreppet anses skära igenom de som äger produktionsmedlen och de som inte äger produktionsmedlen. Men är detta en relevant uppdelning när majoriteten av aktierna på stockholmsbörsen ägs av fonder och pensionsbolag som i sin tur till största del är allmänt ägda. Placerar det alla svenskar i bourgeoise-klassen?

Nyckeln till makt ligger inte längre i fordismens löpande band, tryckpressen ägs inte av monopol och kapital är mer än bara maskiner. Dagens produktionsmedel ligger snarare i det sociala kapitalet, där löntagarna äger sin utbildning och kompetens. Men vem har då makt över detta? Frågan vi bör ställa oss är vilka som har möjligheten att reglera det sociala kapitalet och vilken skiljelinje bryter igenom dagens klassamhälle mellan vilka som äger och inte äger dessa nya produktionsmedel.

Under 80-talet utvecklade nationalekonomen Assar Lindbeck teorin om insiders och outsiders, som kom att försöka visa hur de sysselsatta stänger ute de som står bortom arbetsmarknaden, så att detta skall komma till gagn för dem själva. Det ligger i dessa insiders intresse att hålla ute en viss andel människor från arbetsmarknaden, så man istället kan driva upp sina egna reallöner. Detta görs genom ett bättre förhandlingsläge, hot om strejk, vägra samarbeta med nyanställda och försöka behålla ett status quo-läge hos företagen.

Från wikipedia:

Om arbetsmarknaden skulle ha fungerat som andra marknader så hade lönerna bestämts som ett jämviktstillstånd mellan utbud och efterfrågan, men i stället ligger lönerna högre än så, vilket orsakar arbetslöshet.

När sedan pragmatiska politiker såsom Lennart Gabrielsson (FP), kommunalråd i Sollentuna vill jämna ut denna orättvisa genom att införa ungdomslöner inom kommunen är insider-företrädarnas och särintressets största försvarare där. "Det handlar om att nedvärdera deras arbete skulle jag tycka" säger LO:s Malin Norberg till Studio 1, trots att många arbetslösa ungdomar uttryckt sig positiva till en lite lägre ingångslön första året. Detta i kontrast till socialbidrag eller försörjning från föräldrarna

Den svenska modellen från alla döda socialdemokrater trycker som en mara på de arbetslösas hjärna, för att parafrasera självaste Marx.

Moderaterna tar från oss alla och ger till de rika.

2012-02-03T09:31:00.022+01:00

Om man går in på den Socialdemokratiskt initierade sidan www.stockholmsrean.se kan man läsa om de dåliga affärer som gjordes av den moderatledda staden mellan åren 2006-2010. Det är ganska horribla siffror som redovisas.

Exempelvis: Förskolan Årstagården, fyra förskolor, såldes för 634 650 kronor. Vinsten första året var 3 228 238 kronor. Vinsten första året var alltså fem gånger försäljningspriset. Första året.

Vantörs Hemtjänst såldes för 69 500 kronor. Vinsten första året var 2 910 587 kronor.

Hyreshusen på Frejgatan 12 såldes för 20 553 kronor per kvadratmeter. Marknadsvärdet var 56 143 kronor per kvadratmeter.

Man räknar med att utförsäljningarna av allmännyttans hyresrätter till enskilda bostadsrättsägare har kostat staden ungefär 50 miljarder kronor. Det är en fruktansvärd summa pengar. Vad gör man med 50 000 000 000 kronor? Ger bort eller investerar i skolor, sjukvård. Starta eget-bidrag kanske, till en miljon nya företagare för 50 000 per skalle? Skulle inte det vara bättre investerade pengar?

Varför vill moderaterna skänka bort våra pengar till folk som egentligen inte behöver dem? Vad är det som är så hemskt med att plocka ut marknadsmässiga priser för kommunalt ägda bostäder, förskolor och äldreboenden?

Jag kan ta att moderaterna säljer våra gemensamma tillgångar när de har makten. Jag kan till och med bita ihop och lyssna till ickeargumentet att staten och kommunen ska inget äga för att staten och kommunen inte ska äga. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför man är så ivrig att sälja vad vi med gemensamma skattemedel under sextio till hundra år tillsammans har byggt upp utan att ta ett marknadspris. Vi har förlorat miljarder kronor som vi kunde anställa lärare för, som vi kunde bygga sjukhus för, som vi kunde boosta den stagnerade bostadsmarknaden med.

Utöver den ekonomiska biten har vi naturligtvis den demokratiska biten. Vi har som medborgare och människor som inte äger stora företag snart nästan ingenting att sätta emot näringslivet när de beslutar att höja hyror, sparka folk, höja räntor, dela ut vinst i banker och så vidare. Men tillbaka till det ekonomiska.

Frågan var den här debatten finns är överhängande som ett stort svart moln i den politiska döda diskussionen. Var finns kritiken? Är folk inte medvetna, eller är den borgerligt dominerade pressen inte intresserad av att visa moderaterna som de ekonomiskt oansvariga bufflar som de egentligen är.

Frågan kvarstår: VARFÖR?

Vad är politisk korrekthet?

2012-02-01T11:54:00.017+01:00

I en artikel på SVT.se går Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Björn Söder ut och kräver att det ska bli olagligt att gömma papperslösa i Sverige. Idag får man ta hand om människor som befinner sig i landet, men utanför samhället på grund av att de inte har uppehållstillstånd och därmed inte har möjlighet att söka jobb eller på annat sätt förvärva sig en inkomst.

Vad Ekeroth och Söder tar upp som problem är ”politisk korrekthet”. Att polisen som betackar sig för bloggsajten avpixlats uppmaning åt folk att tipsa polisen om gömda papperslösa, skulle lida av politisk korrekthet och därför inte kunna ta emot dessa tips.

Det låter på Ekeroth och Söder som att hela samhället skulle vara genomsyrat av detta subjektivt och substansluddiga begrepp. Att alla som inte tycker som de är offer för en politisk korrekthet. Alltså att människor tycker en sak, men inte vågar säga vad det skulle vara för att de vill vara politiskt korrekta.

Det är ett enkelt sätt att argumentera. De beskriver inte vad begreppet betyder, men de insinuerar att det handlar om en sorts sjuklig inställning som spritt sig allt högre upp i samhällsskikten. Själva målar Sverigedemokraterna upp sig som de enda som vågar säga vad de tycker och därmed inte lider av ”politisk korrekthet”.

Jag har hört folk dra negerskämt, men innan gardera sig med att säga: ”det här är väl inte politiskt korrekt men”. Jag har hört människor uttala sig extremt negativt om invandrare och sen säga: ”vaddå, jag säger bara vad alla andra tänker”. Man tar därmed på sig rollen som den som står upp för ett helt lands värderingar och de drabbade människorna som inte vågar stå upp för sina, av några personer, påstådda åsikter.

Vad Ekeroth och Söder har, när de säger att politisk korrekthet är ett hot eller att begreppet i sig skulle vara en utbredd samhällelig rädsla att säga vad man tycker, är ett ickeargument. Hotet består därmed i ingenting annat än luftbomber eftersom man inte har beskrivit vad politisk korrekthet egentligen innebär utan låter folk associera fritt kring det och målar upp det som en epidemi som bara sanningssägarna kan stoppa.

Svt

Socialdemokratin behövs

2012-01-29T20:11:00.001+01:00

Johan Ehrenberg prövar, inte utan framgång, sina retoriska talanger i senaste numret av vänstertidskriften etc. Tyvärr följs inte retorik av innehåll varför analysen faller platt.

Johan Ehrenberg

Ehrenberg frågar om Socialdemokratin behövs. Svaret är givet enligt Ehrenberg som inte ser något existensberättigande för ett parti som ligger mellan vänsterpartiet och regeringsalliansen. I bästa Juholtstil hetsar Ehrenberg upp sig ju längre artikeln framskrider. Ehrenberg skriver att socialdemokraterna "behövs inte för att strama åt budgetar, sänka bidrag, minska ersättningar eller försämra försäkringarna. Det klarar Anders Borg själv på en fikarast." Crescendot blir att, utan en ständigt växande offentlig sektor finns ingen trygghet för löntagare. Den totala bristen på nyans och oförmåga att måla i andra färger än svart och vitt gör analysen ointressant. Ehrenberg kan inte på någon punkt vidgå att alliansen handlat fönuftigt och i folkets intresse. Han går dessutom mycket längre än så när han menar att inga åsikter till höger om vänsterpartiet kan främja det goda samhället. Undra på att de demokratiska idealen inte alltid varit vänsterns främsta ledstjärna. I Ehrenbergs värld finns det ju ingen anledning att lyssna till andra.

Stefan Löfvén

Med full kraft träffas jag av insikten att Socialdemokraterna behövs för att fylla ett ideologiskt tomrum. Välkommen Stefan Löfvén. Du har fått dina blommor, sätt dem nu i vatten och kavla upp ärmarna.

Ny(s)tart?

2012-01-27T17:12:00.008+01:00

Stefan Löfvén är i och med idag vald till Socialdemokraternas partiledare. Han är en stabil, ekonomiinriktad man med pondus. Man skulle kunna kalla honom Göran Person, fast utan miljöengagemanget och en något trögare tunga. Förhoppningsvis kan dock Löfvén växa in i rollen som partiordförande och bli mer än en trygg fackföreningsman. Under sitt första tal som partiordförande lyfte han fram jämställdhetsfrågorna och tryckte på vikten av alla människors lika värde vilket verkligen kan behövas på dagens politiska arena. Men visst är han ingen Juholt. Talet innehöll inget storvulet prat om ”ett annat samhälle” eller crescendon som fick folk att röras till tårar. Det var ett resonerande tal, som handlade mer om att ödmjukt tacka företrädarna för deras arbete och VU för deras förtroende. Jag hade gärna velat höra om hans idéer för ett bättre Sverige. Men jag får vänta.

Troligtvis är han ändå bra för socialdemokraterna. Inte minst för att han är populär bland alla delar inom partiet. Enighet är ju något som har saknats under det senaste året.

Det viktigaste arbetet för Löfvén blir nog ändå att ro iland ett helgjutet lag med kraftig kompetens och färgstarka personer. Men för en gammal svetsare ska nog inte det bli så svårt. Låt oss bara hoppas att Tommy Weidelich gjort sitt som toppolitiker. Han kunde ju inte skrämma ens en finnig mufare, än mindre ge Anders Borg en match. Och Moderaterna behöver en match för att komma igång och visa vad de går för. De har nog tankar om var de vill att Sverige ska barka, men de behöver någon som drar det ur dem.

Kanske är det inte så farligt för vänstern att Stefan Löfvén inte är en man som vurmar ideologins brandtal. Jonas Sjöstedt skulle kunna axla den rollen. Han har ju redan gått ut med starka ord och pratat om hur Vänsterpartiet, till Miljöpartiets förtret, ska bli det mest miljötänkande partiet.

Men jag tycker ändå att det är lite tragiskt, att Stefan Löfvén väljs, inte för att han har visioner och vilja att förändra och verka som medborgarnas agitator, utan istället för sitt lugn och sin rena mjölpåse. Låt oss hoppas att det inte är det enda han har att visa upp.

Svt DN Aftonbladet

Svt

Kanske dags att gå Juholt

2012-01-19T08:05:00.011+01:00

När det enda journalister fokuserar på kring ens person som oppositionsledare är vilka misstag man gjort och vilka brister man har och inte den glöd eller idékraft man besitter, då är det kanske dags att gå. Annars är man inget annat än ett sänke för sitt parti och slutligen för hela den politiska debatten.

Håkan Juholt hade nog kunnat klara krisen, men hans upprepade misstag gör honom fortsatt omöjlig som ledare för en opposition som i detta läge behöver förtroende från väljarna.

Det har gått så långt att man numera inte kan se förbi en hel höst och vinter som bara har fokuserat på Håkan Juholt negativt. Bidragsaffären var en parentes, men i och med mediedrevet som följde, partiets oförmåga att sluta upp kring sin ledare samt hans egen oförmåga att hålla en tydlig linje utan att uppge faktafel eller ha förankrat sina beslut tillräckligt väl inom partiet blir Håkan Juholt omöjlig att ha kvar.

Frågan är vad som händer om han avgår. Kommer sossarna försöka köra på ett säkert kort i till exempel Tomas Östros eller kommer man välja någon utan politik över huvudtaget för att hålla nere negativa rubriker? Håkan Juholt var ett djärvt val av valberedningen. Han var karismatisk och hade inte den erfarenhet tidigare partiledare besuttit. Ingen gråsosse. Men kanske är det vad som kommer sen för att undvika framtida skandaler. Det vore nog inte det bästa för ett parti som behöver vara just djärvt och modigt, gå i bräschen för saker som inte regeringen vågar och röra upp opinionen.

Reinfeldts tystnad hotar demokratin

2012-01-18T08:39:00.022+01:00

När som Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt angrips och granskas på alla fronter, sitter statsminister Fredrik Reinfeldt och myser med sina pr-spinnare i en soffa djupt inne i Rosenbad. Det är obehagligt att Fredrik Reinfeldt får stå fri från kritik överhuvudtaget. Inte för att han brukar svara på kritik, men att det inte ens förs en debatt kring honom och hans partis politik är inte bra. Vad man på ledarsida efter ledarsida debatterar är istället opinionssiffror och oppositionsledarens lämplighet. Fast är det inte egentligen makten och regeringen som ska granskas och inte den som själv kritiserar makten? Det är som att Socialdemokraterna kritiseras för att de har haft makten, inte för att de innehar den.

Man kan säga vad man vill om Juholt, och han förtjänar mycket av den kritik som riktas mot honom. Han förtjänar till och med en hård granskning. Men Reinfeldt förtjänar en än hårdare granskning.

Folk undrade efter valet 2006 vad som egentligen hände. Moderaterna var väl synliga i valrörelsen, men efteråt hördes inte så mycket som ett knyst. Jag är ute i landet och lyssnar, sa Reinfeldt. Han ställer sällan till med presskonferens, trots att han och hans allianskollegor egentligen gör ganska mycket. De har avreglerat flera marknader, sålt många statliga bolag, förändrat våra trygghetsförsäkringar i grunden, förändrat skolan och sänkt inkomstskatterna fyra gånger om.

Det enda han egentligen pratar om och försvarar är just jobbskatteavdragen/skattesänkningarna. Det är kanske inte så förvånande eftersom det är och alltid har varit Moderaternas skötebarn. Många var vi som blev förvånade över att regeringen gick ut först efter att apoteksmarknaden var avreglerad och försvarade sitt beslut. Då höll man presskonferens minsann. Men bara för att Socialdemokraterna hade gjort det till en sån stor sak, och som sagt, bara efteråt så att man inte skulle kunna backa.

När Göran Persson satt i soffan i Hübinette för några månader sa han att han tycker att politiken har blivit tråkig. Att Oppositionen är för lågmäld och att regeringen är för tyst. Han skröt ganska rejält med att han under sina regeringsår satte en ära i att hålla presskonferens och berätta varför han gjorde förändringar, fler presskonferenser än han egentligen behövt hålla medgav han. Det lät inte som annat än nostalgiskt tillbakablickande från en pensionär. Men nu kan jag nog tycka att han hade rätt. Att inte gå ut och berätta varför man förändrar vårt samhälle är ju att bedriva politik i sängkammaren.

Varför är Reinfeldt så rädd för att prata om vad han gör? En enkel förklaring är att ju mindre folk vet, desto mindre kritiserar de. Och kritiseras han trots allt så är det ju bara att stänga av telefonen. Fredrik Reinfeldt vet också att Moderatpolitik inte är populär. Därför döper han om sina skattesänkningar till jobbskatteavdrag. Avregleringar får heta omregleringar och det ska vara lönsamt att jobba. Fokus på det positiva, begrav det negativa så att folk inte ens vet att det är Moderater och inte Socialdemokrater som sitter i regeringen.

En av de saker som Maud Olofsson kritiserade regeringen för inför förra valet när deras opinionssiffror dalat var att regeringen inte var tillräckligt bra på att berätta om sin politik. Undrar om hon visste att Reinfeldt höll tyst medvetet.

Tack Cecilia och Gunilla

2012-01-07T15:24:00.001+01:00

Det sägs att Sverige, för alltid, förlorade sin öppenhet när Palme mördades 1986. Det politiska våldet har också mycket riktigt ökat i Sverige och SÄPO har fått utökat ansvar och resurser för att skydda våra politiker och andra politiskt utsatta personer. Politiker blir mer vaksamma och rädda, mer oåtkomliga och mindre närvarande i öppna fora. Känslan av att något gått förlorat är påtaglig. Två händelser ger mig ändå hopp om att vårt öppna samhälle inte på allvar har rubbats.

Cecilia Wikström

Hösten 2009 samma dag som den nya FRA-lagen skulle debatteras i riksdagen sitter jag tillsammans med en vän på ett kafé i gamla stan. Vi talar om FRA-lagen. På väg ut överhör Cecilia Wikström (då riksdagsledamot för Folkpartiet, nu EU-parlamentariker) vårt samtal när jag säger att FRA-lagens förespråkare omöjligt kan ha läst George Orwells roman 1984. Cecilia kliver rakt in i samtalet och vi diskuterar frågan i tio minuter på vägen till Riksdagen. Hon är för lagen och jag emot. När vi presenterar oss förstår jag att hon är riksdagledamot. Jag tänker att jag måste skicka boken, som hon inte hört talas om, till henne. Det blir aldrig av.

Gunilla Carlsson

På nyårsafton 2011 står jag bakom Gunilla Carlsson (biståndsministern) i systemkön. Vi är, konstigt nog, nästan ensamma med kassören i butiken. När vi plockar ner våra varor efter betalningen lägger jag armen om henne och säger att jag tycker hon gör ett fantastiskt bra jobb. Hon tackar glatt och berättar om alla svårigheter det varit att ändra attityden bland biståndsarbetare med krav på uppföljning och resultat. Jag säger att hon gott kan strypa utbetalningarna till Etiopien. Hon berättar tålmodigt, med två tunga kassar i händerna, att det skulle drabba de mest nödlidande hårt och att biståndet numera inte går in som förstärkning i statsbudgeten utan till uppföljningsbara organisationer. Vi önskar varandra ett gott nytt år.

Sammanhållningen slits isär när leveransen uteblir

2012-01-02T13:40:00.004+01:00

Ylva Johansson gick igår ut och yttrade sig om det nya rekordlåga opinionssiffrorna för Socialdemokraterna. Detta fick förstasidesrubriker och presenterades som en huvudnyhet i gårdagens Rapport. Men vad var det egentligen hon sa som ingen redan kände igen sig i?

Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.

Även om jag personligen börjar ledsna på att media hugger på exakt varje litet uttalande från en S-märkt person, så får man kanske komma ihåg att dagens situation är historiskt för ett parti där sammanhållning varit ledordet. Socialdemokratin har alltid lyckats kombinera den breda kyrkan (vitt spridda intressen) med just sammansvetsad utsida. När jag ifjol intervjuade statsvetaren Stig-Björn Ljunggren sammanfattade han det följande:

S är i grunden en enhetsfront av en massa olikaintressen som har gått samman för att kunna dela på det politiska bytet, ochnär denna leverans antingen uteblir eller minskar, då minskar ocksåsammanhållningen.

Socialdemokraterna som institution klarar sig därmed inte utan en regeringsställning.

DN, DN, DN, SvD, SvD

Lucka 24 - Internet är mer än bilder på söta katter

2011-12-24T14:19:00.002+01:00

Först och främst: God Jul och varmt tack till alla våra läsare som har följt Dispyts julkalender. För första gången har vi nått ett fyrsiffrigt besöksantal för denna månad, det värmer och ger oss energi inför nästa år!

Nu till allvarliga saker. När firandet är över råder mörka moln på himlen. Den anti-fildelningslag SOPA som mäktiga krafter i USA vill införa, hotar att bli början på nedmonteringen av det internet vi idag känner till. Ofta anklagas de amerikanska väljarna för att vara passiva, okunniga och likgiltiga. Inte sällan anklagas kapitalistiska marknadsekonomier att inte tillgodose medborgarna makt över de beslut som anpassas efter marknadens tunga aktörer. Men är det någon fråga som har engagerat den vanliga amerikanen (åtminstone den yngre generationen) är det just SOPA. En av världens största internetdomänleverantörerna godaddy.com gick nyligen ut och stöttade SOPA. Detta ledde till en kraftig bojkott som började på reddit och innebar att tusentals kunder flyttade sina hemsidor till andra aktörer. Detta fick organisationen att ta bort pro-SOPA-informationen på sin webbplats. Även wikipedia funderar att flytta sin verksamhet från godaddys servrar.

Friheten och integriteten på nätet måste skyddas till varje pris. Hur ska vi kunna kritisera statlig kontroll i diktaturer som Kina och tidigare i Egyptien när vi själva låter tyranniet börja härja fritt över våra privatliv?

När glöggen är färdigdrucken, vänligen luta er tillbaka och njut av denna fantastiska sång:

Lucka 23

2011-12-24T00:11:00.002+01:00

En klassiker såhär på uppesittarkvällen.

Lucka 22 - Brott och Straff

2011-12-22T19:38:00.000+01:00

Högsta domstolen korrigerar hovrätten och sänker Mattias Flinks straff från 36 till 30 år. Han kommer därför att friges efter att två tredjedelar av straffet avtjänats som sker 2014. Är detta rimligt då Flink mördat sju personer och skadat tre?

En 22-årig man dömdes igår till ett år och tre månaders fängelse för att ha torterat sin hund till döds. Är det rimligt?

Elfte juni 1994

Svaret måste sökas i vår mening kring vad vi vill uppnå med straffet. Vi är dock inte en homogen grupp i ett väsentligt avseende. Brottsoffren är en särskild grupp och känner ofta helt naturligt hat och har tankar om vedergällning. Alla vi andra, har som enda mål att se till så samhället långsiktigt blir säkert och tryggt att leva i. Dels ska då straffet avskräcka andra från liknande handlingar dels ska det få brottslingen på bättre tankar.

Brottsoffren ska bekräftas och inte skambeläggas för sitt behov av vedergällning. Men samhället får inte falla undan för vedergällningstanken eftersom det leder till farligare och mer desperata brottslingar. Det är därför rimligt att Flink släpps ut dels då straffet har varit avskräckande och dels då Flink inte längre bedöms som farlig,

Straffet för 22-åringen är orimligt då det uppenbarligen utdömts för att visa hur vi avskyr handlingen och inte mycket tanke kring vad som händer med en ung människa under lång fängelsevistelse och hans chanser att återkomma i samhällsgemenskapen.

Lucka 21 - Socialismen är nittonhundratalets religion

2011-12-21T22:52:00.005+01:00

Inte sällan har jag försökt få klarhet i svenska rörelser som betecknar sig som socialistiska. Alltid har jag gett upp av den enkla förklaringen att jag inte lyckas hålla reda skillnaderna mellan alla olika avarter. Nu förstår jag varför. För att få någon som helst överblick av de kommunistiska och socialistiska rörelserna gjorde jag en multipel tidslinje för att se hur de hänger ihop med varandra. Eftersom samtliga organisationer jag stött på antingen är uppbrytelser från andra rörelser eller sammanslagningar, går det relativt enkelt att spåra uppkomsten från dem. Resultatet är följande (klicka på bilden för förstoring):

Svarta områdena representerar namnbyte och/eller omorganisation.

Även om jag tidigare haft intrycket av att det rörde som en extremt spretig och yvig sammansättning, så blev jag häpnad efter denna amatör-genealogi. Tidslinjsystemet är långt ifrån fullständigt och innehåller med största sannolikhet flertalet faktafel, då källorna är wikipedia. Men upptäckten fick mig att mer konkret utmynnade i en tidigare teori jag försiktigt har formulerat; Socialismen är nittonhundratalets viktigaste religion. När jag tidigare i år var i Nordkorea tyckte jag mig se flera paralleller mellan den koreanska socialismen och kristendomen, i synnerhet i brytpunkterna mellan landsfadern Kim Il-Sung och den numera framlidne sonen Kim Jong-Il. Hur faderns storhet ständigt vakar över landet och hur godheten reinkarneras och förkroppligas i sonen som reste land och rike för att utföra mirakel (ja, nordkoreanerna trodde exempelvis att han kunde utföra professionell bergsklättring m.m.)

Hur kan man då tolka den svenska socialismen utifrån en liknande teori? Om man ser Marx livsverk och brytpunkten mellan teori och tolkare, menar jag att det finns många likheter. Das Kapital och Det kommunistiska manifestet är - precis som bibeln - väldigt spännande och mångsidiga verk och som upplagt för obegränsat med tolkningar. Socialdemokraterna har haft en tydlig linje sedan Per-Albin med ett marknadsbejakande. Vad gäller de övriga tycks striderna snarare pågått internt än mot borgerligheten. Det nagelfarande, hårklyveri och sökandet efter renligheten är tydliga i exemplet när en grupp maoister bröt sig lös från VPK att för att starta KFML, som sedermera inte kunde hålla samman när ännu mer radikala (eller revolutionärt renläriga) startade KFML(r). Ett annat lustigt exempel är när ett gäng trotskister utförde entrism mot Socialdemokraterna, uteslöts och bildade det som nu kom att heta Rättvisepartiet Socialisterna. Efter interna bråk har de nu splittrats och det nya partiet Arbetarpartiet har skapats av avhopparna.

Precis som den kristna tidslinjen spretar denna likt ett bakvänt släktträd. Där de otaliga nya tolkare och frikyrkor även här tycks ha ändamålet att leva renlärigt snarare än samla en tillräckligt stor massa bland minsta gemensamma nämnare för faktisk förändring i samhället. Eller det mer jordnära visionärer skulle kalla pragmatisk politik.

Lucka 20 - Timbro ser SAAB-konkurs som argument för fortsatta skattesänkningar.

2011-12-20T10:03:00.005+01:00

Efter SAAB:s konkursansökan har anställda tvingats gå till banken för att låna pengar till mat och hyra. Timbros Philip Lerulf slår fast att det är skatternas fel att de anställda inte har buffertar på sina konton att ta av i svåra tider.

Det där är en tvistefråga. Men att en fetare plånbok skulle göra folk mer sparbenägna är inte alls säkert. Visst finns det då möjligheter att spara, men ofta följer högre kostnader på högre lön och därmed uteblir lätt besparingarna. Sänker vi skatten ytterligare får vi dock större anledning att spara, för när något händer står vi ensamma utan a-kassa eller äldrevård. Sparar vi inte får vi skylla oss själva vilket folk redan nu gör när de som gått ur den dyrare a-kassan istället lever på dryga fem tusen i socialbidrag.

Vad som gör att människor måste gå till banken för att tigga är inte att vi har för höga skatter, det är att vi har för stora löneskillnader. När en genomsnittlig industriarbetare tjänar årligen 280 000 kronor och en elitdirektör 5 miljoner kronor finns stora möjligheter för utjämning. Elitdirektören tjänar 18 industriarbetarlöner. År 1998 var elitdirektörens lön 12,5 industriarbetarlöner. Värre är det om man tittar på vissa sektorer då man kan se att direktörer i näringslivssektorn tjänar 51 industriarbetarlöner och inom riskkapitalbolagen 95 industriarbetarlöner. Jämnade vi ut detta får alla möjligheten att spara istället för att rusta för en demonterad välfärd.

Lucka 19 - Arbetstid - en parentetisk måttstock

2011-12-18T23:31:00.003+01:00

Att dela upp livet i arbete, fritid och vila är en företeelse vi levt med under mycket kort tid. Vi har inte ens varit medvetna om skillnaden mellan arbete och resten av livet under särskilt lång tid. Arbete har under i stort sett hela mänsklighetens historia varit en integrerad del i vår natur. Våra hjärnor och gener minns detta och mår inte bra av arbetstidsbegreppet.

Puh, om två timmar är jag ledig

I och med industrialismen började vi sönderdela arbetet i allt mindre och väldefinierade delar. Det hjälpte oss att rationalisera arbetet för att nå allt högre produktivitet. Fackföreningsrörelsen föddes i denna tid och har aldrig ifrågasatt det tidsindelade arbetet. Både arbetstagare och arbetsgivare har funnit det enkelt att utföra, betala och mäta i tid. Många av oss saknar därför helhetskänsla och letar efter livets mening. Några söker sig till läror, gärna långt bort, som levererar helhet och sammanhang.

Det är hög tid att byta arbetstid mot engagemang och låta oss själva integrera arbetet i våra liv. Engagemang och motivation borde förunnas fler än egna företagare, kulturarbetare, konstnärer och högutbildade. Anställ människor för en uppgift inte en arbetstid. På så sätt får vi helare människor och bättre utförda arbeten. En svår och mödosam omvandling - kanske en uppgift för en stelnad arbetarrörelse.

Lucka 18 - Fridolin gör rätt, jobben blir inte fler om vi delar på dem

2011-12-18T15:04:00.002+01:00

Till skillnad från föregående inlägg anser jag att det är välkomnande att Fridolin släpper en av Miljöpartiets alla barnsjukdomar (EU-utträde och medborgarlön är andra exempel man förnuftigt har rationaliserat bort). Det är en olustig uppfattning om att vi skulle vinna på att förkorta arbetstiden, där vissa menar att man skulle trycka ned arbetslösheten om vi delade på jobben. Faktum är att det helt saknas belägg för att antalet arbetade skulle ha en negativ korrelation med sysselsättningen (dvs. ju färre timmar svensken arbetar, desto högre sysselsättning). 1982 arbetade svenskarna totalt 6,1 miljarder timmar. År 1990 när högkonjunkturen var på topp arbetade vi 6,7 miljarder timmar, men sysselsättningen hade istället ökat. (Gunnar Örn, Nationalekonomi för nyfikna, s. 100.)

Detta slår hål på myten om att det skulle finnas ett bestämt antal jobb som vi antingen kan fördela på de högpresterande, eller sprida ut och låta arbetslösa automatiskt komma in på arbetsmarknaden. Eftersom denna åtgärd knappast skulle påverka arbetslösheten nämnvärt, faller också myten om kostnadsminskning för arbetsmarknadsåtgärder. När denna kostnad kvarstår skulle vi inte ha råd att arbeta 6 timmar om dagen istället för 8 timmar med full lön. Detta innebär att svenska löntagare skulle få en reallöneminskning på 25 %.
Även om det kan kännas "soft" och "chill" att arbeta 2 timmar mindre om dagen, så tvivlar jag på att svenska befolkningen vill dela på arbetslösheten på detta märkliga vis.

Lucka 17 - Fridolin kontroversiell

2011-12-17T23:05:00.013+01:00

Efter Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolins uttalande om att ta bort kravet på sänkt arbetstid ur partiets program har många miljöpartiveteraner uttalat sitt missnöje. Till varför Fridolin kommer med detta förslag säger han själv att det är viktigt att omvärdera politiken när omvärlden förändras.

Men är det verkligen nödvändigt att omvärdera politiken bara så där på egen hand, har världen förändrats så mycket eller är detta bara ett fiskande efter uppmärksamhet? Vad som är sant är att arbetstiden i Sverige inte har sänkts sedan 1973. Fridolins kritiker hävdar att vi har effektiviserat våra arbeten mycket sen dess och därmed inte skulle behöva jobba så mycket som vi gör.

Vad än Fridolin tänkte med sitt uttalande om att ta bort kravet på sänkt arbetstid ur partiprogrammet har han inte tänkt tillräckligt långt. Visst tog man bort kravet på utträde ur EU för tre år sedan, men då fick man som belöning flukta på en plats i regeringen Sahlin. Vad får man nu?

Svt

Lucka 16 - Desarmera Säpos farliga faktafel

2011-12-16T11:21:00.074+01:00

Marianne Ersson pekas felaktigt ut som Stasi-agent i Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner. Underlag för utpekandet är Säpos arkiv som Almgren exklusivt fått tillgång till. Tack vare att Säporeflexerna inte fungerat hundraprocentigt har SvD fått möjlighet att faktagranska Almgrens bok i denna del. En eloge till Säpo - att det skett i misshugg kan emellertid inte uteslutas. För övrigt måste nog sägas att Säpo, sin vana trogen, slarvat med stringens och analys i sina noteringar. Almgren har blivit vilseledd främst då Ersson hamnat i kolumn för personer som medgett uppdrag för Stasi. Felet hade Almgren kunnat avslöja om hon bemödat sig läsa och analysera bakgrundsnoteringar. Även i andra delar har Almgren visa prov på slarv till nackdel för Ersson - kanske för att spara tid och möda i förvissningen att ingen kommer att kunna kontrollera alternativt att hennes bristande anonymisering av Ersson skulle omöjliggöra identifiering. Nu blev Almgren dock oväntat avslöjad av SvD och Säpo.

Slutsatsen man kan dra av denna historia, som ändå fått en bra upplösning men kunnat sluta illa för Ersson, är att hemlighetsmakeri hos en säkerhetspolis ska användas med måtta. Det var inte fel att ge Almgren tillgång till arkiven men blir farligt då hon ensam får läsa dem. Särskilt när hon klär sig i vetenskaplig skrud blir det utomordentligt svårt att försvara sig mot felaktigheter. Det enda rimliga nu är att helt öppna arkiven. Tyvärr kommer det att innebära skam för en del personer. Det är inget bra i sig men alternativet är att oskyldiga inte kan bli rentvådda och det är faktiskt värre. Att sen Säpo med intill visshet gränsande sannolikhet kommer att exponera slarv och fördomar får de tåla.

Lucka femton - Anfall den syriska regimen snarast!

2011-12-15T18:55:00.003+01:00

Efter en framgångsrik aktion i Libyen är det nu läge för västvärlden och de demokratiska staterna att börja agera i Syrien. President Bashar al-Assad har ingen som helst legitimitet att styra landet. Att han tagit över makten efter sin far eller "vunnit" två skenval är definitivt inte argument nog för att bryta staten Syriens autonomi. Men när det nu, visserligen föga förvånande, framkommit av människorättsgruppen Human Right Watch att militären beordras att skjuta på obeväpnade civila, är det hög tid att omvärlden börjar agera. I den bästa av världar skulle frågan gå till ett säkerhetsråd där skurkstaten Ryssland inte lade in sitt veto, men mest effektivt skulle det naturligtvis vara om Nato självmant gick in och skyddade civilbefolkningen. Även om Person of the year visat hur önskan om ett demokratiskt mellanöstern är en möjlighet, kan vägen dit allena vara svår när massmördare som Khaddafi och al-Assad bevisligen inte har tvekat att använda brutala metoder.

Lucka fjorton - Nio års krig till ända, eller?

2011-12-14T19:48:00.003+01:00

En stolt Barack Obama hälsade ett par tusen soldater hem från Irak idag. Man lämnar ett krig, men överlämnar det likväl till lokalbefolkningen.

Detta är inte ett slut på Irakkriget utan ett slut på USA:s ansvarstagande i regionen. Borde man vara kvar ändå? Det är svårt att svara på. Irak är inte ett stabilt land ännu om än mer stabilt än på några år. Kan man någonsin lämna ett krig man har påbörjat?

När George W. Bush invaderade Irak talade han om att detta skulle bli en "snabbt in, snabbt ut"-operation. Det blev det inte. För det var inte ett krig mot en man såsom det först framställdes, det var ett krig om publicitet och ett krig som snart kom att handla om att försöka få ett sargat lands desperata invånare, som aldrig levt under demokrati med rättigheter, att sluta fred med varandra och bygga upp strukturer och byråkrati. Det gjorde man inte under en helg och jag undrar när Irak kan komma att bli det där trygga landet som man pratade så mycket om innan invasionen.

Lucka tretton - Inte så illa ändå

2011-12-12T22:40:00.000+01:00

Människan är evolutionärt mer intresserad av att skydda och försvara sig mot hot och ondska än att se och utveckla det goda i samhället. Ju bättre vi får det desto mer säkerhet efterfrågar vi. Massmedia har sedan länge lärt sig att exploatera vår rädsla och missar sällan ett tillfälle att rapportera en negativ nyhet framför en positiv. Ibland borde vi emellertid ta ett steg tillbaka för att mer nyktert se på världs- och samhällsutvecklingen.

De senaste 20 åren har t ex följande hänt:

antal väpnade konflikter har minskat med 40%
medellivslängden i världen har ökat
människor som lever under extrem fattigdom har minskat med 130 miljoner
mer än en miljard människor har fått tillgång till rent vatten
Sedan 1980 har ett åttiotal länder tagit betydande steg mot demokrati och ett trettiotal militärdiktaturer har ersatts av civila regeringar

Lucka tolv - Vila i frid svensk fordonsindustri

2011-12-12T14:17:00.005+01:00

Oberoende källor uppger nu att SAAB lämnar in sin konkursansökan i veckan. Än så länge är det bara spekulationer, men faktum kvarstår, det saknas pengar för att genomföra en rekonstruktion av företaget. Detta enligt rekonstruktören Guy Lofalk. Men går man ännu djupare in i problemet, måste Sverige inse att det inte finns på kartan att Sverige kan upprätthålla en sådan tung fordonsindustri som vi historiskt har gjort. Globaliseringen och konkurrensen effekter har sedan länge visat sin bistra sanning. Därför är det bara tragiskt för att så anrikt företag som SAAB att inte få ett värdigt avslut och kanske framförallt för Trollhätteborna att inte få korten på borden och börja planera inför flytt eller andra jobb i området. Istället har man fått försenade löner vid upprepade tillfällen.

Det som nu är viktigt är att inte deppa ihop och istället ta vara på den kompetens som ändå finns inom fordonsindustri och fråga sig hur vi ska kunna utnyttja den till max inom nya växande branscher. Detta är inte en lätt sak, men heller inte första gången. Textil- och varvsindustrin finns inte kvar. Det var tungt i början, i synnerhet för de anställda som blev arbetslösa, men såhär i efterhand ska vi vara tacksamma att svenska löntagare inte får sin försörjning av att sy skor och kläder.

Det som kanske är mest besynnerligt med hela karusellen är hur Håkan Juholt försöker plocka billiga populistiska poäng genom att anklaga regeringen för att vara ansvariga för att de svenska metall-lönerna inte kan konkurrera med kinesiska. Mona Sahlin var inne på samma bana, som vi vet fungerar den typen av populism tack och lov inte i svensk politik. Frågan är vad Juholt skulle ha gjort annorlunda om han var statsminister? Som vi kunde höra i dispyts intervju med Juholt för några dagar sedan har han inget konkret svar, mer än att "staten inte kan sitta på läktaren".

Då bör man fråga sig - om vi nu är inne i en subventionsdebatt han tycks glida in mot - varför är dessa jobb mer betydelsefulla än vårdbiträdet som får sin tjänst indragen eller de vita jobben inom tjänstesektorn som börjar växa fram? Ekonomi behandlar hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet, det gäller även statens ekonomi.
DN, DN, SvD, SvD

Lucka elva. Vår hedniska jul

2011-12-11T15:51:00.014+01:00

Trots vår relativt stora kristna påverkan är och förblir julen en hednisk tradition. Firandet av ljusets återkomst, eller för den delen mörkrets slut. Vad människor från utlandet brukar säga om den svenska julen är att vi har mycket levande ljus och därigenom manifesterar ljuset i sig.

Ordet jul, mer korrekt jólablót är sprungen ur vårt gamla nordiska vokabulär med hänvisning till Jólner, ett av Odens många ansikten. Det var till honom man gav blót, offer för att året skulle erbjuda goda skördar.

Vår tomte liknar mest de små hustomtarna vi i alla tider har hållit oss med och även om bocken, som förr kom med julklappar, i mångt har blivit utbytt mot Disneytomten så är väl inget mer jul än en halmbock under den tyska granen. Och vem hade bockar spända framför sin vagn om inte guden Tor.

Det mesta tyder på att Jesus inte alls föddes den tjugofemte december utan kring den tjugonde januari. Som med så mycket annat försökte det kristna prästerskapet tvinga ut de hedniska riterna till förmån för kristendomen. Det var lägligt för romarna att lägga sin jul där hedningarna hade sin för att försöka dölja den uråldriga naturreligionen och få folk att helt enkelt glömma bort den.

Men vi blev inte riktigt kristna och vi glömde aldrig. Vi är idag ett av världens mest sekulariserade länder tillsammans med Norge och Finland. Sverige var det land som sist blev kristet. Och det verkar som att vi också är först att bli avkristnade. Sist in först ut. I Sverige finns inga högtider viktigare än jul och midsommar som också härrör direkt från hedningarna.

Så även om kyrkan vill att julen ska vara kristendomens högtid, behöver det inte vara så. Den har mer med ljuset och hoppet om ett gott skördeår att göra men även med slakten av grisen och vinet som färdades långt och var tvunget att konserveras med kryddor och socker för att inte smaka illa och blev vår glögg. Så alla som avskyr kristendom: räds icke att ändock fira jul.

God tredje advent i väntan på jólen

Lucka tio - Måtte kungen bryta mot Grundlagen

2011-12-10T00:15:00.000+01:00

§ 4 i successionsordningen: Konung skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Ej godkänd

Kungen har total straffrihet men kan alltså avsättas på dagen om han bryter mot §4 successionsordningen. De Augsburgiska bekännelsen är mycket dogmatisk med tydliga avståndstaganden mot baptister, katoliker, muslimer och judar. Ska grundlagen följas så måste man alltså vara islamofob, antisemit, och ta kraftigt avstånd från både katoliker och frikyrkomänniskor.

Lucka nio - Perry använder homosexuell kompositör för att fördöma homosexuella

2011-12-09T20:03:00.006+01:00

Efter en rad pinsamheter och felsägningar verkar nu Rick Perry famla efter varenda billig politisk poäng han kan plocka. Frågan är om inte det är dags att göra som sin motkandidat Herman Cain och inse att loppet är kört, innan han gör sig själv till mer åtlöje än vad som redan har skett.

Uppdatering: Det har nu uppdagats att musiken från Perrys klipp är för övrigt skriven av Aaron Copland, som var en homosexuell kompositör.

Lucka åtta - Putins Ryssland är inget annat än en tsardiktatur

2011-12-08T12:44:00.008+01:00

Ryssland har de senaste åren dragits mot att bli en allt stramare stat, där demokrati oftast lyser med sin frånvaro. Flera partier är förbjudna och valfusk bland annat i form av hot av valobservatörer och mutor rapporterades så sent som i söndags.

Vitryssland står allt mindre ensamt och stampar som Europas (inte längre) enda diktatur.

Lucka sju - Varför så upprörd

2011-12-07T06:55:00.001+01:00

Monarkin är odemokratisk och ställer till en massa problem. Emellertid är en förkrossande majoritet i Sverige är ju för monarki. Varför blir då så många upprörda när kungen fallerar. Det ligger ju i människans natur att några av oss (inklusive kungar) ibland kan vara moraliskt undermåliga och att vi, för allt i världen, vill sopa igen alla spår av omoral och tveksamt agerande. Att sedan kungen inte kan ställas till ansvar är ju den förkrossande majoriteten överens om.

Sluta därför uppröras över kungens bristande moral och slingriga lögner. Antingen vill vi ha en folkvald statschef som vi kan ställa krav på eller så får vi bita ihop.

Själv kan jag till nöds tåla kungen, respektera drottningen och möjligen även tronarvingen. Gränsen går ungefär där. När det kommer till vår försörjningsbörda för Daniel, Madeleine, Carl Philip och inte minst deras följen med kommande familjer känner jag tilltagande vämjelse.

Sjätte luckan - Minns en av regeringen Reinfeldts värsta missar, del 2

2011-12-06T21:50:00.001+01:00

I ekots lördagsintervju frågades Birgitta Ohlsson ut angående hur hon blev behandlad av sitt parti och sina alliansvänner efter att ha lagt ned sin röst i FRA-voteringen. Detta efter Ann-Marie Pålssons nya bok som bland annat beskriver Reinfeldts brutala behandling av de som ville rösta emot. Ohlsson beskriver i efterhand situationen efter som mycket sorg, tårar och besvikelse. Tidigare av Fredrik Federley gått ut med hur han blev illa behandlad av partikamrater. FRA-lagen är i sig en banal och integritetskränkande lag, men undra om inte partipiskan är ett större hot mot vår demokrati i längden.

Femte luckan - Minns en av Reinfeldtregeringens värsta missar

2011-12-05T15:20:00.008+01:00

Justitieministern ville sätta "oskyldig till motsatsen bevisas" på undantag och skicka grälla brev till brottsmisstänkta för att andra människor i den misstänktes närhet skulle få tillfälle att trycka till dem. Återigen: detta INNAN de var prövade i domstol. Justitieministern. (Hon sitter kvar för övrigt.)

Fjärde luckan - Allt är inte politik

2011-12-03T23:00:00.000+01:00

Adventskul

Tredje luckan - Juholt och fordonsindustrin

2011-12-03T17:51:00.009+01:00

Dispyt.se intervjuar Håkan Juholt om svensk fordonsindustri. Klippet är från 14 november 2011. Själva intervjun börjar 00:48 in i klippet.

DN SvD

Andra luckan - Åtrån efter rösten

2011-12-02T17:11:00.006+01:00

Varför är det så att politiska partier idag siktar på procentuell andel av Sveriges befolknings röster istället för att säga det man tycker bör göras och sen ta del av de eventuella röstandelar man får?Sveriges politiska landskap är alltför dominerat av tyckandefluktuationer för att man ska våga släppa sina spindoktorer, mediatränare och snärtiga budskap till förmån för en välunderbyggd politik som ligger en nära. Istället försöker så gott som varenda stort parti i landet fånga upp de nya trenderna, de nya åsikterna.

Nästan varje dag den senaste månaden har man i media försökt mäta hur tyckandet kring Håkan Juholt sett ut. Under ett valår kommer opinionsundersökningar varenda dag. Och de politiska partierna lyssnar. Socialdemokraterna sa när Mona Sahlin valdes till partiordförande att deras parti skulle stå för breda lösningar för stora delar av befolkningen och återigen attrahera fyrtio procent av väljarna. Moderaternas budskap utåt och till viss del inåt är rena blåkopiorna av Socialdemokraternas. Miljöpartiet pratar om målet femton procent av väljarna och Kristdemokraterna är beredda att droppa Hägglund för att kanske snappa upp någon procent mer.

Men skapar detta verkligen den trygghet och långsiktighet som ett land behöver. Som företag, familjer, människor behöver. Eller skapar denna jakt på den dagligen fluktuerade åsikten bara kortsiktiga lösningar för att attrahera folkets behov just i den stund de blir tillfrågade?

Första luckan

2011-11-30T20:06:00.000+01:00


Finanskrisen

Pinsamt fru Bildt.

2011-11-26T12:14:00.005+01:00

Anna Maria Corazza Bildt och tillika en av Moderaternas företrädare i Europaparlamentet, gästade på fredagen Skavlans teveintervju i SVT 1. Hon pratade om stress och om hur man i Sverige inte får sticka ut och hur hon uppskattar stil. Att vara en gentleman eller skaffa sig en "higher education" är något alla kan göra, helt oberoende av klass och social status, hävdar fru bildt.

Det är högst anmärkningsvärt och gravt oroväckande att en högt uppsatt moderat har missat att det klassamhälle vi lever i är just det som hindrar folk att nå en "higher education". Att hon framhåller att det att vara en gentleman, vari att bibehålla de statusskillnader män och kvinnor emellan ingår, där män ska hålla upp dörren för kvinnor, köpa presenter, stå för det aktiva och ekonomiska etc. är dock föga förvånande.

Om moderaterna vill axla Socialdemokratin, vilket de i mångt försöker göra, till exempel som Anders Borg igår hävdade ur Sahlins mun, att det är häftigt att betala skatt om vi vill ha ett välfärdssamhälle, då är det på tiden att de även axlar inte bara vänsterns ideal om ett jämställt och klasslöst samhälle utan också inser verkligheten så som den faktiskt ser ut. Där människor inte alls utan hänsyn till sin bakgrund kan göra vad de vill. Vi är och förblir låsta i klassens och könens kedjor.

Lossa företagens bojor, öppna för ett mer demokratiskt ägande

2011-11-22T22:27:00.005+01:00

Vi har under de senaste tjugo åren upplevt mer svängningar i de västerländska ekonomierna än de tidigare femtio. Människor har blivit varse hur osäkra deras fasta anställningar egentligen varit, hur svårt de kan få det om ännu en smäll kommer och hur lite de betyder för människor som sitter och spekulerar i företaget de arbetar. Aktieägande är mångas livsstil, vissa personers hobby och andras försäkring om att pensionen är investerad i kapital som inte minskar. Ägandet i aktier har kunnat borga för att pengar man har kan växa tills när man behöver dem.

Men när oron på börsmarknaden stiger flyr investerare. Med färre investerare får företagen mindre pengar att röra sig med och måste dra ned på sina dyraste utgifter vilket ofta innebär minskad personal. Men är det verkligen rimligt att storleken på Sveriges arbetslöshet och antal arbetslösa delvis ska styras av människors rädsla för att förlora pengar? Borde det inte finnas mer demokratiska lösningar där de som arbetar i ett företag har makt över sin egen anställning och får ta del i avkastningen för sitt goda arbete? Borde man inte utforma arbetsstrukturer där man inte hittar drivkrafter för att utföra en fullgod arbetsinsats utifrån rädsla för att bli arbetslös. Eller viljan att jobba hårt för att man räds piskan från en orolig VD som befarar att investerarna kan tänkas fly om resultatet för företaget inte överstiger förra årets med si och så mycket? Istället bör drivkraften att göra bra ifrån sig komma av viljan att få ett resultat som man ser kommer en själv, företaget och folk i ens närhet till del och glädjen över att ha åstadkommit något och glädjen över att få jobba. Där man märker att man gör skillnad och ser att goda insatser ger utdelning för alla på företaget och också återinvesteras i företagsverksamheten.

Det danska företaget Ramböll är ett bra exempel på ett stort företag med säte i många delar av världen och ungefär tiotusen medarbetare där man inte har ägare vars intresse i hur företaget styrs inte grundar sig på ekonomi. Företaget ägs istället till nittiotre procent av en stiftelse och till sju procent av medarbetare och företagsledning. Detta ägande gör dels att Ramböll kan koncentrera sig på långsiktiga värden som är uppsatta som stadgar i stiftelsen utan att behöva ta hänsyn till en ägares vinstintresse i företagets styrning. Det medför också att under kriser på börsmarknaden är företaget stabilt och kan köra på som vanligt utan oro för att investerare ska sälja av sitt innehav. Ramböll hävdar att krisåret 2008 var ett av deras bästa. Man kan alltså lugnt och tryggt fortsätta sin verksamhet utan att skära ned på personal för att svettiga gubbar i nyrenoverade vindsvåningar försöker säkra sitt kapital.

Visst är man inte oberoende av fluktuationer i marknaden bara för att man inte ägs av riskkapitalister, ett företag är till syvende och sist beroende av handel. Men den kortsiktiga oron försvinner när man vet att de som äger inte är intresserade av att hur mycket pengar som går att plocka ur företaget på bekostnad av kvalitet eller personal, utan av att företaget lever vidare och följer sina grundvärderingar.

Det är inte rimligt att människors anställningar ska hänga på en så skör tråd som en annans svettdroppe över morgontidningens börsindex. Det behövs mer diskussioner om hur folk kan ta makten över sitt företag, eller makten att skapa ett eget företag som inte är beroende av utomstående fluktuationer.

Det finns många anledningar att flytta makten till de som utför arbetet och det är den glädje som kommer av att man känner att man har kraft och möjlighet att påverka sin egen livssituation. Det handlar om allt från att man får bestämma vilka tapeter som ska klistras på väggarna på jobbet till att få bestämma arbetstider och komma överrens om skäliga löner och bonusar för alla anställda och har möjlighet att påverka beslut på lokal nivå. Detta sker inte i stora toppstyrda organisationer där avkastning är huvudfokus. Detta sker i plattare organisationer där människor kanske äger gemensamt eller har bestämmanderätt och där de anställda inte arbetar bra av rädsla utan av glädje.

Ulvskog fösöker förleda väljarna

2011-11-06T22:11:00.001+01:00

Först – naturligtvis är det svagt av Sofia Arkesten att inte känna till den politiska historien bättre än att t ex ge Moderaterna del av äran kring allmän och lika rösträtt. Det är pinsamt och bör påtalas. Emellertid har det mycket lite – egentligen ingenting – med dagens Moderater att göra. Rösträttskampen fördes i början av förra seklet av människor och partier som vi idag varken bör ta åt oss ära av eller känna skam för, även om vi sympatisera med ett parti som har rötter från denna tid.

Marita Ulvskog, själv sprungen ur Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), missar inte chansen, i Rapport 30 oktober, att förleda väljarna att tro att Moderaterna är desamma idag som 1919. Ingen förändring har skett och ingen förändring är möjlig. Det onda ställs mot det goda – högern mot vänstern – inga nyanser ingen förändring får finnas. Hur korkad får man bli eller snarare hur korkad får man tro att väljarna är. Det självklara är naturligtvis att vi lever med vår tid i ständig förändring med krav på nya lösningar och samtidigt att både vänster och höger vill samhällets bästa. Det finns inte onda och goda demokratiska partier. Det senare är en önskedröm hos Ulvskog som bara går hem hos företrädare i politikens ytterkanter och helst odemokratiska sådana. Ulvskog när denna önskedröm för att först då tror hon att det går att mobilisera väljarna för ett socialdemokratiskt segertåg. Underförstått det godas segertåg. Det är underskatta den socialdemokratiska politiken. Låt den socialdemokratiska politiken bäras av sina egna meriter av idag.

För egen del tror jag inte ett ögonblick att Marita Ulvskog har en hemlig agenda som går ut på att genomföra KFMLs politik med Kina som förebild även om den historiska kopplingen är snäppet starkare mellan Ulvskog av idag och på 70-talet än mellan Arkelsten av idag och hennes föregångare (som hon tydligen inte ens känner till) för snart hundra år sedan.

Occupy Wall Street har inget med arabvåren att göra

2011-10-23T20:42:00.005+02:00

Maria Pia Boëthius tillskriver Occupy Wall Streetrörelsen, i ETC, enorm betydelse när hon blandar samman OWS med den arabiska våren. Det är ganska fräckt att reducera arabvärldens frigörelse till en del av OWS. Arabvärldens frigörelse genomförs av människor med stort fokus och målmedvetenhet och inte minst med stort mod och risk för eget och närståendes liv. Det kan inte jämföras med en allmän önskan om mindre girighet i samhället. Vänligen visa lite respekt för arabvärldens människor som strävar efter värden OWS tar för givna.

Maria Pia menar väl inte på allvar att Libyens, Egyptens eller Tunisiens folk kan hämta näring ur OWS-rörelsen i sitt mödosamma arbete att bygga upp rättsstater och fungerande demokratiska institutioner.

Ny mäklarmanöver för att hålla kvar priserna.

2011-10-20T11:17:00.006+02:00

Bostäder i Stockholm är extremt dyra, nästan alla människor i landet är väl insatta i prisbilden. Priserna har stegrat mer de senaste tjugo åren än någon kunnat tro. Mycket beror på att räntan har varit låg nog för att inte kosta nämnvärt, plus att bankerna lånat ut mer pengar än någonsin samtidigt som att hyresrätter har varit svåra att tillgå.

Två stora svackor har de senaste trettio åren infallit på bostadsmarknaden. En för drygt tio år sedan; detta avhjälptes med smarta knep från mäklarna som startade en helt ny trend där man helt enkelt lurade folk att tro att priset på en bostad var lägre än det egentligen var för att många skulle bjuda och bli auktionsrusiga och bjuda mer än de hade tänkt. Detta kallas för lockpriser. Den andra nedgången kom efter finanskrisen 2008 och avhjälptes mest av sig själv genom att Sverige återhämtade sig snabbt.

Nu är vi inne i fas tre där räntan har höjts väsentligt och nya regler om att bankerna inte får låna ut till hela beloppet har trätt i kraft och vi har börjat se effekterna av dem. De stavas avmattning. Priserna stiger plötsligt inte längre lika mycket och folk börjar bjuda lite lägre än vad utgångspriset står vid. Men säljarna är inte nöjda, de drar ofta tillbaka hela affären och väntar om de inte får vad de begärt och försöker locka fler. Ett marknadspris är inte rättvist om inte säljaren får vad den begär. Så nu finns plötsligt fler bostäder på marknaden än tidigare. Fler bostäder än köpare gör att efterfrågan sjunker och därmed också priserna.

Det kräver återigen tankekraft från mäklarna för att deras två procent av försäljningspriset för några få dagars arbete fortfarande ska landa på trettio- till åttiotusen kronor. Resultatet presenterades malligt i en artikel den sextonde i Dagens Nyheter och heter ”acceptpris”. Detta är något som funnits ett tag, men så länge köparna rusigt bjuder över varandra är det inte lönsamt att sälja till ett fast pris och därför har endast enstaka mäklare använt sig av detta. Men nu när köparna bjuder under utgångspriset och säljarna inte får sålt så är det ju mer lönsamt att säga ett fast pris som inte går att förhandla ned. Därmed har acceptpriser blivit ny standard. Allt för att marknaden inte ska svalna och köparna ska gå vinnande ur affären. Allt för mäklarens procentandel.

Vad vi behöver är inte ett acceptpris för bostäderna utan för mäklarlönerna. De ska inte tjäna på att driva på marknaden utan vara opartiska. En fast mäklarlön ger en fastare marknad och köpare och säljare kan komma överrens utan att bara den ena får uppbackning. Det är som att låta två barn bråka och sen skicka in den enes förälder för att slå på den andre. Det enda som behövs på bostadsmarknaden idag är rättvisa. Lockpriserna har inte försvunnit, de har bara bytt skepnad i form av kravpris.

Mindre kött, mer liv.

2011-10-16T23:39:00.009+02:00

Enligt nya forskningsrön, publicerade i en artikel i dagarna, skulle vi kunna föda en befolkning på nio miljarder utan att behöva förstöra våra ekosystem. Svaret heter omfördelning av konstgödsel, en effektivisering av jordbruket i de fattiga länderna och mindre köttproduktion. Mindre handelsgödsel i i-länderna och mer i u-länderna och inget ekologiskt jordbruk. Men jag tror vi kan vara mer optimistiska än så, vi skulle kunna skära lite mer i de åttiofem kilo kött vi varje år trycker i oss per person i Sverige. Ekologiskt jordbruk måste appliceras om naturen så som vi känner den ska kunna överleva oss.

I Sverige äter vi idag dubbelt så mycket kött som för tjugo år sedan. Det är en utveckling vi delar med de flesta andra västländer. Många äter nötkött varenda dag och ibland burfågel för att variera sig. Idag ser vi inte på kött för vad det egentligen är: en lyxvara. Detta kan vi enkelt skylla på en stadigt nedåtgående priskurva i butikerna där man har skurit i djurens välmående lite grand här och lite grand där för att få fram den billigaste färsen. Mindre utrymme, längre transporter, mindre utomhusvistelse, billigare foder. Helt enkelt sämre på alla vis. Om man tar en titt på en ekologisk köttbit, eller ännu hellre en viltköttbit, så kan man se på priset vad en bit kött egentligen kostar, för där betalar man för alla led i produktionen.

Att ge djuren foder som besprutats och götts med konstgjort gödsel kostar egentligen mer än om man inte använder sig av dessa metoder, men bara om man inkluderar tillvaratagandet av gifterna och gödseln. Vi kommer att känna på konsekvenserna av det vi släpper ut. Antingen i form av att vår livsmiljö förstörs, därmed förlorar vi möjligheten att bruka haven och skogen, eller så får vi betala för saneringen om inte allt för lång tid.

Jordbruket har under de senaste tvåhundrafemtio åren blivit mångdubbelt mer effektivt. Från att kunna föda en person per kvadratkilometer för cirka tusen år sedan till att idag med konstgödsel kunna föda sex hundra personer per kvadratkilometer är ett fantastiskt framsteg. Men då ska man komma ihåg att kulmen av rationaliseringen inte är i närheten av att brisera. Om vi inte åt kött över huvudtaget och bönderna producerade mat direkt till människor istället för till djuren skulle varje bonde kunna föda tre tusen personer per kvadratkilometer. Fem gånger fler än idag. Det är en effektivisering med fem hundra procent. Nu tror inte jag att det är möjligt att helt och hållet sluta äta kött för en befolkning som är så indoktrinerad att äta biff och bea så ofta som den svenska. Däremot är det möjligt att skära bort en bra bit av köttkonsumtionen.

Förutom att kött i de mängder vi äter idag är direkt hälsovådligt, mycket klimatovänligt i och med den koldioxid som går åt till att producera det, är det alltså också dåligt ur fördelningssynpunkt för att hela världen ska kunna mättas om inte allt för länge.

Forskarna förespråkar en jordbrukseffektivisering med femtio procent för att kunna föda nio miljarder människor i världen. Det låter i mina öron som en ganska enkel ekvation på pappret om man ser till att varje jordbrukare kan femdubbla sin matproduktion om hon bara producerade mat till människor. Får vi bara en tydligare styrning från politiskt håll så är detta inte alls en verklighet som ligger långt bort. Nyckeln ligger i en fast hand som leder industrin bort från köttproduktion och konsumenter mot en vegetarisk kost. Men det måste ske på en internationell nivå. Exemplets makt är stor och vad som fungerar i en liten skala kan fungera i en stor. Här har alla politiker en stor möjlighet att lägga Sverige i framkant och sig själva i det främsta ledet.

Populismen söker förtroende

2011-10-16T22:39:00.017+02:00

Den vänsterorienterade rörelsen Occupy Wallstreet har spridit sig till Europa och Sverige. Jag besökte själv Occupy Umeå i ren nyfikenhet. Till min förvåning märkte jag hur mycket av den amerikanska gräsrotsretoriken brett ut sig även här. Slagorden We are 99 percent har blivit svenska plakat med Vi är 99 procent. Just nu öser de svenska bidragen till rörelsen på sidan viar99procent.se, en aktion som menar följande:

"Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 % får allt. Vi är 99 %."

Mitt bland alla dessa hagelskott av frustration kan det vara viktigt att stanna upp och fundera hur verkligheten ser om man bortser från en diverse skygglappar De senaste 15 åren (1995-2009) har en arbetares reallön höjts med 33 % och en tjänstemans med 53 %. (Källa Ekonomifakta). Under samma tidsperiod har den förvärvsarbetande svensken minskat sin arbetstid med 1,8 % (Källa Ekonomifakta). Trots färre eller mindre arbetspass har alltså den vanliga arbetaren blivit en tredjedel rikare sett ur inkomst. Detta kan jämföras med 15-årsperioden 1981-1995 då arbetarens fick en reallöneökning på ynka 4 % och tjänstemannen på 6 %, detta trots att arbetade timmar steg med 8,8 %. (Ibid) En majoritet av svenskarna har i dessa bemärkelser fått det avsevärt bättre nu än förr.
Vi är 99 % är ingenting annat än ren och skär populism och Occupy-rörelsen ska förstås på samma vis som Tea-Party-rörelsen. Bloggen Democracy in America på The Economist frågar varför det är så fruktbart att förtäcka klassisk vänster-höger-syn på politiken och istället försöka få det till en universell majoritet som blir förtryck:

Well, a populist mandate is nice to have. Progressives have seen the electoral consequences of the tea-party movement's successful occupation of the populist low-ground, and they'd like to occupy it for a little while, too, perhaps to similar electoral effect.

Även om det finns medial sprängkraft att hämta, blir effekten av att dölja ideologiska motsättningar genom populism att sakfrågorna i slutänden hamnar i skymundan. Naturligtvis finns det poänger i delar av såväl Occupy-rörelsen som Tea Party-rörelsen. Men den höga ungdomsarbetslöshet och slöseriet av skattepengar överskuggas istället av en högljudd minoritet som söker underbygga en anti-etablissemang-retorik, vilken inte kommer att leda till ett enda konkret och genomförbart politiskt förslag. Sämre utfall för en politisk rörelse är svårt att föreställa sig. För någonstans finns det ändå människor som lever på marginalen, i arbetslöshet, utan reallöneökning och utan adekvat sjukvård. Men de är inte 99 %. Och deras situation blir inte bättre av att autonoma grupper vid den extrema vänstern (eller högern) använder dem som slagträ för utopiska samhällsomstörtande ideal.
DN SvD

Juholt igen

2011-10-09T15:57:00.003+02:00

Nu börjar Juholtcirkusen bli tröttsam även för en borgare. Juholt skadar inte bara sitt parti utan alla politiker. Det är allvarligt eftersom politiker i allmänhet - tvärtemot den vanliga vulgäruppfattningen - arbetar uppoffrande för något de tror på.

När det gäller bidragsfifflet kan jag till nöds tro honom när han säger sig saknat uppsåt. Mest för att det vore så idiotiskt att medvetet försöka sno åt sig några hundratusen med så mycket i potten och så stor upptäcktsrisk. Nej, smartare än så är han faktiskt.

Ska han tvingas bort ska det istället bero på alla hans många dåligt underbyggda utspel som saknat genomtänkt analys och långsiktighet. Alliansen behöver en stark opposition för att politiken ska kunna utvecklas och för att vi på kort sikt ska kunna ta oss någorlunda helskinnade genom den europeiska och globala finanskris som närmar sig landet med stormsteg. Här duger det inte att lämna fältet fritt för ett fortfarande omoget miljöparti. Socialdemokraterna behöver en ledare som inte drömmer sig tillbaka till ett land där ombudsmän, kommunpolitiker och Konsumbutiker tränger undan hushållsnära tjänster, friskolor och Ica Maxi. Var ärlig och notera att realinkomsterna i landet inte sedan 60-talet stigit så snabbt som under 2000-talet. Partiet måste berätta vad man ställer upp på i regeringens politik och vad man vill förändra. Idag argumenterar man emot det mesta men sväljer det i sina förslag som t ex rutavdrag och jobbskatteavdrag eller för den delen euron som ska genomföras enligt kongressbeslut men absolut inte enligt Waidelich även om han svängde akrobatiskt kring frågan i lördagsintervjun.

Det är tre år kvar till valet. Byt ledare, ta time-out och återkom med en sammanhållen utspelsfattig politik om ett år så ni får min respekt. Det är ingen katastrof att byta ledare igen om det kan innebära stabilitet och spänst i förslag och politik.

Tydlighet från S och V.

2011-10-07T17:02:00.007+02:00

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gör en Bengt Westerberg när de båda partierna inte vill vara med i höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Anledningen är att de vägrar stå på samma sida som Sverigedemokraterna under debatten. De hävdar att detta ger en bild av partierna som en samlad opposition, vilket de är noga med att framhäva att de inte är.

Faktum är att Sverigedemokraterna stödjer regeringen i åtta av tio frågor. Borde de då inte stå vid alliansens sida?

Lars Ohly och Håkan Juholt skjuter ifrån ryggraden när de gör en tydlig åtskillnad mellan sina respektive partier och det främlingsfientliga och rasistiska Sverigedemokraterna och de förtjänar all respekt.

Se upp för Vänsterpartiet

2011-09-28T22:14:00.006+02:00

När Jonas Sjöstedt utfrågas i lördagsintervjun förirrar han sig in i en genusdebatt han inte klarar. Under ytan anar man emellertid en förnuftig person i genusbojor. Självklarheter som "må vår bästa ledare leda oavsett kromosomuppsättning" kan inte uttalas och rundgång blir resultatet.

När Jonas väl är vald kommer han ändå att stråla i bjärt kontrast till Lars Ohly. Delvis av egen kraft - karln är streetsmart (talar bl a positivt om ordning på finanserna) - men särskilt i jämförelse med Ohlys gammelkommunistiska reflexer. Minns att Lars Ohly berättade i Uppdrag granskning för Janne Josefsson att han grät när muren föll. Med några citat från Ohly förstår man att den politiska kartan kommer att ritas om för bl a Socialdemokraterna när Jonas tar över.

"I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen."
Lars Ohly, debattinlägg i Kommunistisk ungdoms interna tidning 1983

"Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse."
Lars Ohly, debattinlägg i Kommunistisk ungdoms interna tidning 1983

Jonas Sjöstedts genusparadox

2011-09-26T16:39:00.010+02:00

Igår kunde vi höra hur Jonas Sjöstedt försvarade sin kandidatur i den alltid lika svettiga Ekots lördagsintervju. Sjöstedt vill som bekant införa ett dubbelt partiledarskap i Vänsterpartiet och förespråkar sig själv tillsammans med en valfri kvinna som partiordförande. Hans kritiker menar dock att detta endast är ett sätt att kvotera in en man när det är dags för en kvinna på posten, vilket Sjöstedts konkurrent Rossana Dinamarca varit tydlig med. Wetterstrand-effekten hos Miljöpartiets dubbla ledarskap menar kritikerna är undantaget som bekräftar regeln, där mannen alltid tar mer plats.

Eftersom en kill- och tjejblandning på posten alltså inte är skrivet i sten fick Sjöstedt i gårdagens intervju försvara varför en man ska inneha posten i ett parti som vill bryta könsmaktsordningen. Partiets gränslösa fokusering på kön visar på en paradox som knappast gynnar den jämställdhet partiet säger sig företräda. Sjöstedt ställde den självklara frågan varför en man inte skulle kunna företräda feminismen, men menade å andra sidan att:

- Män måste maka på sig, så är det, med lön och med makt och med andra sätt.

- Men inte från partiledarposten? frågade då SR:s Mari Forssblad.

- Ja, även från partiledarposten, kanske. Men det är partiets medlemmar som avgör det och det har jag stor respekt för.

Här faller som ni ser hela könsmaktsordningens viktigaste principer. Om fokuseringen på personer i fråga skall ligga på deras kön blir organisationens eller samhällets medlemmars beslutsrätt underordnad. Om Sjöstedts ståndpunkt att man ska ha respekt för partiets medlemmar (och inte i första hand för kvinnors strukturella underordning) skulle vara konsekvent borde inte då ett aktiebolags medlemmar få avgöra sin styrelse, då uppenbarligen män också kan representera den feministiska kampen?

Det är tydligt att Sjöstedt, av de fyra kandidaterna, antagligen är den enda som kan rädda det krisdrabbade partiet kvar i svensk politik. De flesta som hört Ulla Andersson, Hans Linde och Rossana Dinamarca tala inser förmodligen att med någon av dem allena vid rodret kommer den svenska tämligen konservativa arbetarklassen fly illa kvickt och Sverige förlora eller undgå ett riksdagsparti. Samtidigt skapar den stora fokuseringen vid det biologiska könet en ängslan där den mest kompetente och erfarna personen i medlemmarnas ögon (Sjöstedt är storfavorit enligt de undersökningar som gjorts hos partiets medlemmar) inte kan erhålla makten på grund av ideologiska självmotsägelser.

I exempelvis Centerpartiet, där denna självmotsägelse och könsfokus inte ansågs lika relevant som hos Vänsterpartiet, efterträder nu en kvinna en annan kvinna efter att att ha besegrat sin huvudkonkurrent, som också var kvinna. Helt utan fokus på tomma slagord om könsmaktsordning och annan ideologisk metateori. Anders W Jonsson måste alltså ha varit dålig på att utnyttja sin fördel genom könsmaktsordningen och helt enkelt vara undantaget som bekräftar regeln.
DN SvD
Lyssna: Ekots lördagsintervju med Jonas Sjöstedt

Centern måste börja nytänka

2011-09-21T21:47:00.002+02:00

Tre Centerpartister ger i en stort uppslagen debattartikel, i SvD 2011-09-21, utlopp för sin idé att spetsa partiets miljöpolitik. Deras "vassa" förslag är att ersätta Andreas Carlgren som miljöminister med Annie Lööf.

Dels är jag mycket tveksam till att denna oerfarna dam kan driva departementet bättre än Carlgren dels kommer hon att bli svårt splittrad mellan att leda departementet och att infria de allt för höga förväntningar som lagts på hennes skuldror. Hon har för all del bidragit en hel del själv till de orimliga förväntningarna - förmodligen beroende på sin ungdomliga yrsel. Den "lastgamla" Hatt hade klarat uppgiften bättre och förstått att balansera förväntningar mot förmåga.

Nå nu sitter partiet i sin lööfhög och ser inte att höststormen närmar sig. Ett litet bidrag till stabilitet vore att låta Lööf ägna sig åt att samla och bredda sitt parti som alla tre partiledarkandidater talade sig varma för. Lite nytänk kring att samla miljöfrågor i miljödepartementet vore att markera miljö som en överordnad fråga. Det finns då ingen anledning att gömma undan frågorna i ett särskilt departement utan naturligtvis driva dem i alla departement. Det är dags att släppa miljön som signalfråga. Förresten varför inte göra detsamma med jämställdhetsministeriet. Vi har ju t ex inget barndepartement. Men osvuret är bäst - Göran Hägglund kan mycket väl få för sig att göra ett utspel i ämnet (klockan har ju redan ringt för honom och då är utspelsfaran som störst).

För övrigt anser jag att

2011-07-22T09:53:00.001+02:00

Anna Rennéus Guthrie, ledarskribent i SvD, är ute och cyklar när hon ser Annie Johansson som Centerns självklara partiledare efter gårdagens presskonferens. Det är nästan stötande när Anna framhåller Annies ungdom som något partiet nu behöver och något som garanterar förnyelse. Naturligtvis är det ett högriskprojekt att välja en oerfaren 28-åring till partiledare när man har tillgång till den väsentligt mer erfarna - både mänskligt och politiskt - Anna-Karin Hatt. Anna-Karin är visserligen 38 år gammal men att tillskriva hennes höga ålder att vara en återhållande faktor till förnyelse är skrattretande. Dessutom gjorde hon en mer helgjuten programförklaring än Annie på presskonferensen igår 2011-07-21 vilket helt gick förbi ledarskribenten på SvD. Annies kalla självsäkerhet och makthunger är ingen självklar tillgång för ett Centerparti i utförsbacke.
Det är dags att lagstifta kring tevereklam som automatiskt höjer ljudet. Det är ett påträngande oskick som dessutom kan vara störande för grannar under sena programtider.

Demokratin eroderar när den tas för given

2011-06-27T21:54:00.002+02:00

Den grekiska krisen är akut och de europeiska länderna så sammanflätade att en EU-lösning måste komma till stånd där Grekland beviljas nya lån så grekerna med hårt arbete, åtstramningar och bättre politiker kan se framåt mot ljusare tider. Lösningen måste dessutom vara sådan att den kan användas också för andra EU-länder i trångmål. Dvs det kan inte bli frågan om jättelån utan utsikter till återbetalning eller stor nedskrivningar av befintliga lån.

Med detta sagt;
Vi ser massdemonstrationer i Aten och andra grekiska städer. Man protesterar mot neddragningar i offentlig sektor som leder till lägre löner, högre arbetslöshet inte minst bland unga och sämre samhällsservice, om än inte i samma grad som den finansiella åtstramningen motsvarar beroende på att många neddragningar leder till effektiviseringar.

Det är förståeligt och sunt att människor reagerar kring det som händer. Däremot vänder jag mig mot att många greker vill undandra sig ansvaret för Greklands usla ekonomi. I ett demokratiskt samhälle är man solidariskt ansvarig för den politik som förs. Det är symtomatiskt att politikerföraktet under många år har firat svårslagna triumfer i Grekland samtidigt som intresset för politik har varit rekordlågt. Man har helt enkelt inte synat sina politiker utan låtit överbudspolitikerna hållas utan att ägna kritiska röster någon uppmärksamhet. Grekerna har inte tagit sitt demokratiska ansvar och då duger det inte att i efterhand skylla på dåliga politiker. Inte heller är det klädsamt när unga greker menar att det är deras föräldrar eller tidigare generationer som varit ansvarslösa och att unga därför inte ska behöva lida för den dåliga ekonomin. Det är oklart vem man menar i så fall ska reda upp ekonomin. Inte heller tror jag de unga skulle avstå ekonomiska fördelar om deras föräldrar lämnat överskott till dem. Självklart är alla medborgare solidariskt ansvariga för både tidigare och kommande generationers förtjänster och brister.

Av Grekland lär vi att förakt för demokratiska institutioner och processer har en kostnad. Den syns smärtsamt tydligt i Grekland men kostnaden finns i olika grad i alla länder – även i Sverige. Med andra ord skulle vi ha ett bättre samhälle i Sverige med större politiskt engagemang bland oss alla. Tex skulle vi inte behöva husera Sverigedemokraterna i Riksdagen – vi skulle istället överlag ha bättre rustade politiker i våra gemensamma institutioner.

När vi under stora delar av det tidiga nittonhundratalet kämpade för att få demokrati var engagemanget högt och lata, korrupta och odugliga politiker sällsynta.

Fuskregeringen

2011-06-25T23:25:00.003+02:00

I en rapport från Riksrevisionen kritiseras regeringen starkt för att kraftigt ha överdrivit bilden av fuskande bidragstagare. Den bild som regeringen målade upp med hjälp av den så kallade FUT-delegationen stämmer inte. I en artikel i lördagens Dagens Nyheter hävdas att siffrorna är framtagna med hjälp av gissningar och att det snarare än ett krig mot bidragsfusk, är ett krig mot de offentliga sociala försäkringarna och på längre sikt bäddar för privata sådana.

Regeringen försöker fortsatt att undergräva den struktur som Sverige vilar på. Men man gör det inte genom öppna kort, utan man utnyttjar att människor är lättledda och influeras av en politik stöpt i en snygg form. Statsminister Fredrik Reinfeldt hade inga skrupler när han gjorde partikamraten Per Schlingmann till statssekreterare i Statsrådsberedningen med ansvar för kommunikation. Eller som Reinfeldt själv sa: ”med ansvar för regeringens och statsministerns samlade kommunikationsstrategi”. I klarspråk: propagandaminister.

Istället för att öppet förespråka en privat socialförsäkringsmodell försöker man istället förskjuta samhällsattityder åt eget håll med hjälp av storskalig ryktesspridning.

Av alla de 20 112 utredningar av bidragsfusk som försäkringskassan gjorde förra året ledde 1071 fall till polisanmälan, cirka fem procent av just utredningarna. Hur många av dem som leder till fällande domar är ännu oklart men av statistik från Försäkringskassan visar att bara 1,1 procent av alla utredningar de senaste tre åren ledde till fällande eller delvis fällande domar. Uppskattningsvis är en tredjedel av återkraven eller ungefär fem promille av de totala cirka 200 miljarder kronor som betalas ut varje år bidragsfusk.

Dock bär inte Moderaterna hela skulden, liknande beskyllningar att svenskarna är bidragsfuskare har också kommit från Socialdemokratiskt håll och den Perssonska regeringen.

Om man istället för att jaga vålnadslika bidragsfuskare skulle fokusera på den omfattande skattesmitning som skatteverket själva beräknar uppgå till 133 miljarder kronor om året skulle man möjligtvis nå bättre resultat; om det nu var resultat och inte misstänkliggörande som man var ute efter.

ETC

Trygga människan!

2011-06-20T10:28:00.006+02:00

Under de gångna åren har det har pratats alldeles för mycket om hur vi borde ha behandlat och bör behandla rasistiska politiska partier. Vilket tillvägagångssätt är mest effektivt, hålla på avstånd eller bjuda in? Medier och politiker har levt i tron att sverigedemokraterna kan försvinna om vi synliggör att de är rasister. Men faktum kvarstår, ju mer de syns, desto fler röstar på dem. Den desperata medmänniskan i mig skriker att det vore ju så mycket bättre om alla bara slutade publicera artiklar om dem och försöka visa på deras fel. Men realisten i mig säger att det inte är de som är problemet. Problemet ligger i oss alla. Det ligger i den fräcka rasism som råder över hela landet, i den rädsla för att förlora den trygghet som uppkomlingarna i storstäderna härbärgerar och underblåser den samhällsförstörande segregationen; i den ängslighet som pensionären bär med sig när denne föreställer sig en våldsam främling på en mörk gata.

Allt detta bottnar i rädsla. Rädslan för att det vi fruktar allra mest ska hända. Att bli av med jobbet, bli överfallen, att statens pengar ska ta slut, att det vi håller mest kärt ska försvinna. Helt enkelt vår rädsla för att någon ska ta vår livsstil ifrån oss. För de allra flesta ligger lösningarna på problemen i att ta tag i ekonomin, starta upp fritidsgårdar, satsa på att få fler lärare i skolorna, skapa ett mer attraktivt företagsklimat, krossa fattigdomen, bygga fler hyresrätter och så vidare. Men för en del är inte detta lösningen. För den som är rädd är det svårt att behålla fattningen; den vill skära bort svulsten, få bort den dumma, peka ut den som inte rättar sig och straffa. Men detta är lösningar i just desperation. När man upplever att ingenting händer efter tjugo år av snack är det lätt att känna förtvivlan och raseri gripa tag. Vem man sen riktar det mot är en annan femma.

Om man diskuterar med människor som röstar på rasistiska partier får man oftast inte starka argument snyggt paketerade i ideologiska lösningar. Man får snarare löst sammanhängande resonemang som försöker påvisa ett samband mellan nedärvd våldsamhet eller lättja och muslimer eller svarta: se så mycket krig de har, jag vet av erfarenhet, våldet har stigit i samma takt som invandringen, de vill bara ha bidrag, islam förespråkar våld mot kvinnor. Man kan bemöta detta med att undergräva dessa argument. Men det är ingenting som löser den rädsla som fortfarande råder i individen. Man argumenterar inte utifrån samma grund. Den ena diskuterar utifrån en ideologisk hållning, den andra utifrån rädsla. Därför kan vi inte få bukt med rasism och sverigedemokraterna genom att pumpa ut argument och säga att den andre är dum. Det bidrar bara till polarisering och stärkta extremfästen.

Visst var det bra av Göran Persson att ge alla skolelever boken ”Om detta må ni berätta” som handlade om judeförföljelsen på trettiotalet i Tyskland. Kanske lugnade han några årskullar ändå. De såg samhällsomvälvningarna och inklinationen hos allt fler ungdomar att hemfalla åt rasism och nynazism. Men han och hans riksdagskollegor borde ha tydliggjort att de såg den rädsla som fanns, grodde och nu håller på att få starkare fotfäste i landet, långt innan den blev en realitet för allt fler. De borde ha befäst verkligheten om Sverige som ett säkert, tryggt och stabilt land.

Problemet är inte rasistiska partier, de är inte farliga. Däremot är den växande grupp rädda människor farlig om vi får starka talare som kan inspirera till attitydförändringar gentemot vissa folkgrupper genom att spela på deras rädslor. Om människor börjar bli mer hotfulla mot muslimer eller personer med mörk hudfärg har vi ett problem, men så länge sverigedemokraterna har sex procent av riksdagens stolar och inte får igenom sina förslag, då har ju ingenting hänt.

Det är just rädslan som övriga politiker och media tillsammans måste behandla och tala till. Visa att vi står samlade och inte behöver vara rädda! Visa att vi lugnt kan fortsätta leva oavsett om vi har många muslimer eller inte! Prata inte med rasistpartier som dumbommar utan behandla dem som de rädda barn de är och trygga dem! För de står ändå för den där stora gruppen ängsliga människor som inte vill annat än att ha en landsfaders famn att gråta ut i. Det är inte en slump att sverigedemokraterna i sin propaganda anspelar på det trygga folkhemmet där Tage Erlander och Per-Albin Hansson höll hela Sverige om ryggen.

Jag är optimistisk om ett hjärtligare politiskt klimat där människor bjuds in och känner sig sedda och omhuldade av våra makthavare. Där folk upplever att fler än de som målar ut hela folkgrupper som farliga talar direkt in i stugvärmen.

MTG försöker strypa konkurrensen från SVT.

2011-05-19T10:36:00.012+02:00

Var det någon som blev förvånad över dagens artikel i DN? Manfred Aronsson, VD för MTG, Sveriges största kommersiella tevebolag skriver att Public Serviceuppdraget måste ses över och att det inte är rimligt att SVT får lov att vara bättre än hans egna kanaler: TV3, Kanal 6, TV10 och TV1000. Han tycker att SVT:s programutbud inte får innehålla underhållning som hans egna program kan producera för då går MTG med mindre vinst än annars. Han går vidare och försöker beskriva vad Public Servicerollen bör innebära. "Huset fullt av hundar" är för underhållande för MTG och att SR inte ska få testa om musiken de spelar är gångbar hos lyssnaren är heller inte populärt för det gör även de kommersiella kanalerna.

Jag ser flera lustigheter i detta makabra utspel. Men det lustigaste torde nog vara den roll Manfred Aronsson ikläder sig med tanke på hur han bedriver sitt egna företags verksamhet. MTG:s alla tevekanaler sänder till Sverige från Storbritannien. (Det gör förresten även Kanal 5 och 9). Därmed kringgår man svensk lag och kan på så sätt sända reklam riktad till barn och sända fler reklamminuter än vad som är tillåtet i Sverige enligt Sveriges Riksdag.

Här har vi alltså en Verkställande Direktör för ett företag som kringgår svensk lag. Och han sitter och snackar om vad Public Serviceuppdraget ska innebära. Han uppmanar riksdagen att besluta om en konkurrents rättigheter när hans eget företag inte rättar sig efter Riksdagens beslut tillika svensk lag.

Det är väl givet att ett företag vill ha så lite konkurrens som möjligt. Speciellt ett som har fått se sitt hjärtebarn TV3 sjunka allt djupare ned och bort från tittarnas intresse. MTG har alltså misslyckats med att locka tittare från tevemarknaden genom att bara erbjuda dem TV3 och vill nu alltså ytterligare snedvrida konkurrensen. Detta istället för att tänka om och förändra programutbudet. Kanske erbjuda tittarna annat än bara billiga amerikanska komediserier. Moderaterna har redan varit där och pillat och lagt till regler så att SVT inte ska kunna konkurrera på lika villkor.

Men vad är det nu för floskler politikerna (i synnerhet borgare) brukar slänga sig med innan de avreglerar våra marknader? Jo just det: Ökad konkurrens ska ge bättre kvalitet och lägre priser. Det har vi hört till leda. Men nu när SVT och SR är så mycket bättre än vad de kommersiella kanalerna är och lockar farligt många tittare. Då ska kulturministern se över budgeten, då skriker företagen, då är konkurrensen plötsligt farlig.

En fruktbar debatt efterlyses

2011-05-15T19:15:00.003+02:00

Alla varelser är utrustade med drivkraft för att kunna överleva och säkra fortplantningsduglig avkomma. För många varelser, däribland människan, innebär det att egot måste vara starkt liksom värnandet om familjen, nationen, samhället och naturen. Drivkraften avtar utanför familjen eftersom resultatet av ansträngningar uttunnas när samverkan inbegriper många människor. Drivkraft har skapat och orsakat allt som människan kan vara stolt eller förtvivlad över. T ex skulle Hitler, Stalin, Mao Tse Tung eller Ceausescu inte förmått förstöra så mycket utan denna kraft som i deras fall mest handlade om egot eller självförhärligandet.

Bortsett från att vi inte ens skulle existerat utan kraften så har den gett de flesta av oss ett gott liv. Kraften är total och kan inte elimineras med mindre än att vi upphör att existera. Emellertid måste den tyglas åtminstone på nivån ovanför familjen eftersom den annars riskerar att skada andra.

Kan då kraften bibehållas i ett samhälle utan att skada men ändå verkar till människans fromma? Frågan har skapat ett höger-vänsterperspektiv i politiken. Kommunismen i sin renaste form besvarar frågan med Nej. Efter det gigantiska experimentet som startade 1917 besvarar postkommunisterna frågan med Nja. Sociallister och liberaler har alltid insett att frågan är dubbelbottnad. Socialister tenderar till att negligera behovet av att bejaka kraften medan Liberaler ofta saknat insikt kring att den måste tyglas för att inte skada mer än den gör nytta.
Man ser också en skillnad på hur liberaler och socialister hanterar frågan i debatten. Socialisterna har, trots insikten att kraften måsten finnas och är en förutsättning för samhället, inte förmått erkänna kraftens potential utan ofta förespeglat att den är utbytbar mot solidaritet. Förföriskt förespeglar man att företagande och uppfinningar, dvs sådant som skapar välstånd, ska komma fram utan tillvaratagande av kraften. Sällan eller aldrig beskrivs hur det ska gå till. Liberaler har å andra sidan litat alltför mycket på kraften i sin otyglade form.
Jag tror att mycket vore vunnet om alla kunde erkänna att kraften finns, är till gagn för människan och måste tyglas. Därefter kan t ex debatten kring privatiseringar bli mer fruktbar.

Erkänn att USA ofta är bra för demokratin i världen

2011-05-08T23:13:00.001+02:00

Wikipedia: Från den 11 juli till den 22 juli 1995 massakrerades över 8 000 bosniska män och pojkar i vad som blev känt som Srebrenicamassakern, det största massmordet i Europa sedan andra världskriget. De första två dagarna dödades över två tusen muslimska män och pojkar och de efterföljande dagarna ca sex tusen. Efter att Srebrenicamassakern blev känd började NATO planera en eventuell militär intervention som också genomfördes och slutade i Daytonavtalet i Ohio.
- Vänstern rodnar inte ens när den avlossar sin salva mot USA och NATO. Man hade visserligen räddat livet på män, kvinnor och barn men vad spelade det för roll när det var USA och NATO som gjorde det.
- Resonemanget kring att Sverige inte ska delta i kriget mot Gaddafi bär samma prägel. Här ska vi "bara" möjliggöra för andra att strida men själva hålla oss för goda för sådant. Visserligen har vi här FN bakom oss men vad hjälper det när vi hamnar för nära USA.
- På samma sätt resonerar man när bin Ladin dödats. Man menar att han borde tagits levande med risk för egna förluster eller ett misslyckat gripande. Att bin Ladin själv definierat sig som en krigare och var i krig med USA samt omgiven av beväpnade vakter bortser t ex Veronica Palm från.
- Varför har vänstern så erbarmerligt svårt att erkänna att USA ibland är väldigt bra på att ge världen hopp om frihet, demokrati och rättvisa. Jag tror att väldigt få svenskar skulle vilja vakna upp till en värld utan USA och NATO.

Homohat kostar pengar - skicka fakturan till skattebetalarna!

2011-05-08T18:46:00.010+02:00

Svenska Dagbladet rapporterar om det reportage TV4 sänder i kväll om Frälsningsarméns mycket tvivelaktiga människosyn.

– Frälsningsarméns grundposition är att homosexuellt sex är en synd. En man ska inte ligga med en man så som han ligger med en kvinna.

När reportern utger sig för att vara homosexuell tar en annan kårledare initiativ till bön där han ber Gud förändra reporterns läggning.

– Nu ber vi, Herre, att du ska sända ditt ljus över det här och att du ska befria honom från det här, säger kårledaren.

I mejl till TV 4 tror Frälsningsarmén att det beror på ”några personliga åsikter från några kårledare”.

Frälsningsarméns ledare Marie Willermark säger till SvD.se att det inte är en allmän rättighet utan ett erbjudande att vara frälsningssoldat.

– Vi har rätt att sätta våra kriterier, säger hon.

Naturligtvis har Willermark rätt i vad hon säger. I Sverige råder det religionsfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet, vilket också borde få innefatta hat och förakt, begränsat till språkets uttryck. Dock är det bra att Kalla Fakta gör ett reportage om detta så var och en av svenska folket får ta ställning till om man vill stödja den här typen av organisation... Eller vänta nu! Har vi inte en statlig förvaltningsmyndighet som har till uppgift att dela ut skattebetalarnas pengar till religiösa samfund? Jo, Nämnden för Statligt Samfund heter den och delade i fjol ut 48,43 miljoner SEK till diverse kristna, islamiska, judiska och buddistiska församlingar. Men bidrag till församlingar som inte står för de mänskliga rättigheterna om exempelvis sexuell läggning kan väl inte få några pengar? Det finns ju en lag som säger att stöd bara kan gå till samfund som lever upp till samhällets grundläggande värderingar. Jodå, försvarar kyrkominister och kristdemokraten Stefan Attefall.

– Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget.

Nej, Stefan Attefall, religiösa samfund kanske heller inte ska ha något stöd alls av skattebetalarnas pengar över huvudtaget.

Fackföreningarna värnar om medelålders svenska män

2011-05-05T01:27:00.008+02:00

Igår gav Svenskt Näringsliv svar på tal angående den ignorans som finns hos LO angående de höga ingångslönernas effekt. Forskning visar gång på gång hur fackens strävan att dra upp ingångslönerna och skydda anställningsskyddet slår mot de svaga.

Svensk ekonomi går som bekant väldigt bra, dock fortsätter arbetslösheten att vara perverterat hög. I Nederländerna där staten tryckt tillbaka löneökningarna och i Danmark där man inför flexicurity är arbetslösheten bland unga fortsatt rekordlåg. Det är dags att Moderaterna på allvar börjar ta ansvar för de svaga grupperna i Sverige och trycka tillbaka den enorma makt som fackföreningarna tyvärr fortfarande åtnjuter sig.

Reinfeldt och Borg talar om att Sverige klarat krisen väl. Detta är dock en sanning med modifikation, då framförallt de utrikes födda och ungdomar - som står svagast på arbetsmarknaden - är de som fått tagit smällen. Detta är genomgående genom de tre kriser vi haft i Sverige de senaste två decennierna. En snabb blick på andel förvärvsarbetande i Sverige efter födelseregion visar att det inte är gruppen Svenskar som slussas ut i arbetslöshet när vare sig nittiotalskrisen eller IT-bubblan rådde. Istället är det gruppen från utanför EU/EFTA som får ta smällen. Anledningen är insider-outsider-problematiken, där de som står starkast på arbetsmarknaden alltid har ett bättre förhandlingsläge och trycker upp sina egna löner istället för att låta företagen nyanställa efter kriser.

Fackföreningarna har länge givits en chimärlik bild av att båda skydda de svaga och stå upp för rättvisa. I själva verket är det den institutionella makt som både står upp för patriarkatet och en djuprotat främlingsfientlighet. Den svenska modellen har ersatt intuitiva känslor om nationella värden som inte försvaras av förnuft eller logik, utan av en känsla av primitiv självuppfyllelse för ett land internationell mindervärdeskomplex. I samma diskurs som vi en gång hyllade Vasa och Karl XII. När såväl Reinfeldt som Juhult och även Åkesson försvarar den svenska modellen gör man inte det baserat på arbetsmarknadsforskning eller nationalekonomi, utan en strävan att vi står över den onda marknaden som råder i länder med betydligt lägre arbetslöshet. En nationell sammanhållning värd att skryta om för mindre ett utvecklat Europa. I själva verket är modellen en unken korporativism som visserligen fungerade när Wallenbergsfären och Socialdemokraterna styrde landet från samma säng och det rådde arbetskraftbrist i Sverige.

Idag blir insider-outsider-problematiken en orättvis fördelning av resurser. Fackföreningarna har fatalt misslyckats att ge rimliga löner för den kvinnodominerade sektorn, ge invandrare en fot på arbetsmarknaden och ungdomar ett första jobb. Jag är svårt att se rättvisan i att - istället för att låta de som vill arbeta för marknadslöner - koncentrera löneutbetalningarna för medelålders män inom industrisektorn. Frågan är om det är helt orimligt att ha en ingångslön på ca 12-13 000 istället för att gå arbetslös. Den disponibla inkomsten kan ökas via nya jobbskatteavdrag. Gällande kvinnodominerande yrken är det enligt mig mer orättvist att det saknas incitament till vidareutbildning, utbildningspermien för ett vårdbiträde som blir undersköterska är idag 20 år. Detta har sin grund i en skepsis mot lönespridning hos facken, som istället satsar på ingångslönerna

Men ljusningen finns där, fackföreningarna har tappat medlemmar i ofantliga mängder under senaste tio åren. Dessutom har den främlingsfientlighet som råder inom facket försvagats av att Miljöpartiet och Alliansen stått upp för ett öppet Sverige i en blocköverskridande manér angående den arbetskraftsinvandring LO och Socialdemokraterna skyr. Dessutom förlorade man Laval-målet (trots plakat om att balterna skulle "go home!"). Förhoppningsvis undermineras deras legitimitet av detta i framtiden så att även människor som inte bygger och bor i SAAB och villa får möjligheten att arbeta.

Första maj.

2011-05-02T13:44:00.009+02:00

Igår var arbetarnas dag och i förlängningen de socialistiska partiernas och fackföreningsrörelsens dag. Under en regntyngd himmel över hela landet samlades tusentals människor för att lyssna till inspirerande tal och ta del av den folkrörelse som vänstern bygger sin politik på.

Men de stora medierna rapporterar inte om det anmärkningsvärda i den stora uppslutning på gator och torg som första maj innebär, utan snarare jämför de med andra år och berättar att det var färre i år än förra året som demonstrerade. Därtill kritiseras framför allt Juholt för att inte leverera tillräckligt många nya förslag. Men första maj är inte en del i valspurten och inte heller syftar den i att nå ut till alla och värva röster. Det är tvärtom en dag som ska inspirera och samla människor. Kommentatorn i Tv4 pratade om att det var få människor på plats i tågen och på torgen och bristen på konkret politik. Dn:s största rubrik var att Juholt inte hann gå hela sträckan i demonstrationståget i Falun och återigen varför inte fler konkreta förslag visas. SVT:s politiska kommentator Mats Knutsson lyfte också fram att Juholt inte levererade särskilt många nya förslag.

Men det var faktiskt många på plats. Jag lyssnade till Josefin Brink som med skarp glöd fångade sjutton tusen åhörares uppmärksamhet vid Kungsträdgården i Stockholm. Trots allt var det inte mer än åtta nio grader ute och mulet, tillika ett ljumt mellanvalsår och ledaren för det största oppositionspartiet har inte suttit på sin post mer än en dryg månad och först idag (andra maj) deklarerat en mer konkret politik i skuggbudgeten.

Lyssnar man till Håkan Juholts första majtal så ger han faktiskt svar på tal på de politiska kommentatorernas upprördhet om brist på konkreta svar angående skatterna och berättar bland annat att Socialdemokraterna vänder sig emot att komma med alltför snabba lösningar. Han säger att Leif Pagrotsky sitter och gör en ordentlig skatteöversyn och att de återkommer med en tjock lunta om hur de tycker att skattepolitiken ska vara utformad.

Jag måste hålla med Göran Greider när han i ett debattinlägg på svt.se skriver att de som trodde att första maj handlar om att leverera politiska förslag måste vara korkade.

Kafé bör få vara kafé.

2011-04-20T11:06:00.009+02:00

Sedan den första januari i år är det inte längre ett måste att servera varm mat på det ställe där man också serverar alkohol. Det betyder att kaféer, mindre snabbmatsställen, och affärer som serverar lunchlådor också får servera öl, vin och sprit.

Man kan tycka att, visst är det trevligt att man kan välja att gå och ta ett glas vin till mackan istället för en kaffe. Och visst kan det vara skönt att själv få bestämma. Men det finns också en otrevlig sida till detta. Alkohol normaliseras om det finns överallt, tillgängligt för vem som helst och när som helst. Man slutar bli eftertänksam. Och eftertänksamhet är viktigt. För alkohol är ett beroendeframkallande gift. Och alkoholmissbruk går inte enbart ut över missbrukaren, vilket inte gör det till var mans ensak. Det går ut över hela familjer och bekantskapskrestsar och samhället i stort; främst för att människor blir mer våldsbenägna efter alkoholintag.

Vi har även ungdomar att se till. I Sverige har vi om vi ser till övriga Europa, en ganska låg alkoholanvändning bland ungdomar. Men vad händer nu när gymnasieeleverna sitter på kafé och äter bullar och dricker kaffe, och plötsligt inser att de egentligen sitter på en bar. Kommer de inte vilja beställa in vin då? Det hade jag försökt om jag var sjutton och inte kom in på vanliga barer. Och även om de inte lyckas med det så blir alkohol något naturligt i deras eftermiddag när andra sitter vid samma bord och dricker vin, öl och sprit. Det är viktigt att värna just unga människor när det gäller alkohol. För varje år som alkoholdebuten skjuts upp minskar risken för att hamna i ett missbruk markant. Om alkoholen finns på alla serveringar normaliseras den och därmed accepteras den också i större utsträckning. Den slutar vara något man använder sig av ibland och blir något man använder sig av till vardags.

Tills nu har kaféer varit fredade från alkoholkonsumtion. Vi har alla kunnat ta en kaffe och sitta och umgås utan att behöva ens tänka på att alkohol finns tillgängligt. För tillgänglighet ökar konsumtion. Det är därför godiset finns vid kassorna i livsmedelsaffärerna. Finns det så används det. Och det är många som inte kan hålla sig ifrån att beställa in en öl om det finns tillgängligt. Därmed faller en stor drogfri arena och fram träder vardagsbruket och med det: missbruket.

Vargen behövs!

2011-04-17T14:18:00.015+02:00

Med tanke på dagens incident så kan jag inte annat än känna en stark oro; för vargens överlevnad i detta räddhågsna land. En hund anfölls av två halvvuxna valpar och en kvinna och hennes barn råkade befinna sig i närheten (ca femtio meter bort) och blev kraftigt skärrade. När kvinnan sprang iväg, sprang inte vargarna efter utan tog hunden och begav sig in i skogen. De var uppenbarligen helt ointresserade av människan. Varför de ändå gav sig på hunden trots att den befann sig i närheten av en människa kan förklaras med att det var ungvargar som inte besitter samma förmåga till eftertänksamhet som vuxna djur. De såg hunden som en inträngande varg i deras eget revir.

Vi får se vad vargjaktslobbyisterna har att säga, men möjligtvis vattnar detta deras något murkna kvarn. Förhoppningsvis kan dock detta bli ett bevis på hur ofarlig vargen egentligen är.

Men oavsett hur utgången blir i opinionen så behöver vi stora rovdjur i vår svenska fauna. Vi behöver dem för att:

de inte äter rent sina byten utan lämnar mycket till mindre djur såsom räv, järv och korp.

de tar svaga och sjuka individer av älg, hjort, rå och ren vilket på längre sikt ger en naturlig genförbättring hos djuren.

de håller nere stammarna av klövdjur genom att bara befinna sig i deras revir. Djuren är oftare på sin vakt vilket förändrar djurens beteende och förmåga att reproducera sig. De föder helt enkelt inte lika många kalvar och kid. Detta är viktigt för floran, vilken inte betas ned lika hårt och möjliggör för en mångfald inom ekosystemets grund och ger till exempel fler träd vilket ger fåglar skydd och boplatser. Detta kallas för ”rädslans ekologi”.

de jagar året om, till skillnad från människan, vilket ger en jämn fördelning av byten och de förser de djur som äter kadaver med mat året runt.

Så för ekosystemets skull får vi hoppas att detta kan ses som ett bevis på att vargar inte anfaller människor, snarare än tvärtom.

Praktiska män

2011-04-16T15:04:00.002+02:00

Angående Moderaterna och Anders Borgs teknokratiska pragmatism som återigen genomsyrar vårbudgeten så sade en mycket berömd person följande:

Praktiska män som tror sig vara alldeles opåverkade av varje intellektuellt inflytande är vanligen slavar under någon avliden nationalekonom

Vem yttrade då dessa ord? Just det, John Maynard Keynes. Ibland undrar jag om ironin har några yttre gränser.

Gå genast med i NATO

2011-04-16T11:22:00.003+02:00

Andra världskriget startade 1 september 1939 då Tyskland och Sovjetunionen gick in i Polen och Storbritannien satte ner foten. Två dagar senare förklarar sig Sverige neutralt tillsammans med bl a Danmark och Norge.

Jarl Hjalmarson (h)

Vår hållning blandat med eftergivenhet i kritiska situationer var omoralisk men lyckosam för vårt land. Något har emellertid hänt under resan fram till idag. Åsiktsneutraliteten har lämnats för länge sedan efter klimax i Hjalmarsonaffären 1959 då Jarl Hjalmarson, utsedd till FN-delegat, fördömdes av svenska vänstern för att ha kritiserat Sovjetunionen. I övrigt lever föreställningen kvar att vi klarar oss bäst genom att stå utanför världskonflikter. Eftergivenheten är väl dokumenterad men har förmodligen inte trängt undan alla självförhärligande reflexer. Mikael Holmström avslöjar ännu en gång vad vi alla visste i boken Den dolda alliansen. Boken visar mängder av belägg för svenskt NATO-samarbete i strid mot vår uttalade neutralitet. Dvs våra ledare förstod och förstår mycket väl att USA och NATO är våra garanter för frihet och demokrati. Hur kan man då förklara att föreställningen - demokratier med USA spetsen och förtryckarländer (igår Sovjet, idag Libyen etc) är lika goda kålsupare - fortfarande lever. Eller till och med att förtryckarländerna är att föredra. Minns när Lars Ohly svarar att han föredrar Kuba framför USA eller beklagar att muren föll (hur överlevde han det politiskt?).

Maj Britt Theorin (s)

Två frågor inställer sig. Dels varför vi så gärna ville bli förda bakom ljuset dels varför statsmakten (läs socialdemokraterna) förde oss bakom ljuset och efter kalla kriget så energiskt försökte sopa igen spår kring förljugenheten. Frågorna är viktiga att besvara både för att förhindra en upprepning men också för att vi fortfarande lider under vanföreställningen om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. En vanföreställning som i värsta fall kan kosta oss vår frihet den dag USA tar vår inställning på allvar och inte ställer upp för oss om vi skulle hotas av någon förtryckargrupp.
Nåväl, en hel del förnuft har ändå trängt igenom i frågan kring NATO-medlemskap och vårt stöd till NATO/USA/FN. Men fortfarande kan Maj Britt Theorin på fullt allvar försöka ställa Sverige utanför strid i FN-aktionen i Libyen och samtidigt mena att andra länder ska göra det smutsiga jobbet. Vi bör gå med i NATO av det enkla skälet att organisationen står upp för våra värden och att vi inte klarar en aggression utan NATO-hjälp.

Socialdemokraterna släpper ut lite gas

2011-04-12T01:56:00.002+02:00

Dagens media rapporterade förra veckan att Socialdemokraterna nu tar in lobbyisten Dan Svanell som presschef. Han har tidigare varit pressekreterare åt Anna Lindh och är väl ansedd inom partiet.

Själv ställer jag mig däremot frågan vad Palme skulle ha tyckt om att låta en före detta lobbyist åt det rysk-statligt kontrollerade och framförallt korrumperade gasbolaget Gazprom vara med leda förnyelsen av ett parti visionerna sedan länge varit döda. Och var är alla som kritiserade Bildts aktier?

Det paradoxala med ofrivilliga offer

2011-04-10T01:28:00.000+02:00

På förekommen anledning är det inte helt orimligt att ställa sig ett antal frågor angående den iver att stämpla individer som offer. Hur ska vi göra med dem som uppenbarligen inte har kapacitet att förstå sin plats?

Frågan vi kollektivt borde ställa oss är vilka fler institutioner vi kan skapa för att mer framgångsrikt kunna tukta den promiskuitet, samhällsstörtande autonomi och avsaknad av konformism som personer likt Pye Jacobsson står för.

Förstatliga mäklarämbetet!

2011-04-06T12:46:00.001+02:00

En bransch som har utrymme för kraftig upprensning är mäklarbranschen. Vi har de senaste tjugo åren sett en bomarknad som skjutit i höjden år efter år efter år. Även när marknaden mattades något i början av vårt nya årtusende kickades den snart igång igen. Vem var geniet som applicerade katalysatorn? Jo, mäklaren. Man började nämligen att sätta priset så lågt att man visste att det aldrig skulle gå för den summan. Varför? För att locka fler till lägenhetsvisningen. Då tänker folk: den här lägenheten är attraktiv som har så många spekulanter. Och vips har man fler som budar än som hade budat om det riktiga priset varit synligt. När människor är inne i en budgivning är det lätt att tappa koncepten på pengar, det blir mest siffror och man kommer in i en tävling där högst vinner.

Och visst kan man åtgärda detta i efterhand. Åtgärden heter varning. Den kommer när man kan bevisa att mäklaren satt detta i system och efter att någon anmäld denne. Det måste alltså ha hänt många gånger. Och efter det får mäklaren som straff lov att skärpa sig.

Detta är långt ifrån tillräckliga repressalier för att skapa en trovärdig marknad. Mäklaren har allt att vinna på att driva upp priset. Utan att egentligen göra speciellt mycket arbete plockar de in två procent av tre fyra miljoner. För trettio år sedan var det två procent av kanske åttahundratusen på samma objekt. Allt denne behöver göra är att sätta priset så lågt att hon/han vet att det kommer folk som är godtrogna nog att tro att priset i annonsen stämmer. Sen börja blindauktionen.

Det här lekandet med folks pengar har medfört att vi har lånat och lånar pengar som aldrig förr i Sverige. Bankerna lever high life. De har dessutom nyligen ökat skillnaden mellan priset de tar för att låna ut en krona mot vad de ger för att låna en. Bonusarna haglar fortfarande, trots en kraftig debatt. Men det som är sorgligt är att när det börjar gå sämre för bankerna och de behöver pengar måste antingen folk sälja sina bostäder, vilket mycket väl kan leda till en kollaps på bostadsmarknaden där ingenting är värt lika mycket som när man köpte för att det finns för många desperata säljare som inte har råd att vänta tills priserna stiger. Se 2008 års kris. Det var så den började. Det andra alternativet är att staten går in och betalar bankerna för de pengar de inte kan få in av sina kunder för att inte gå omkull. Då är vi alla förlorare och får skära ned på våra offentliga utgifter, kanske vården får avskeda några tusen. Kanske får vi skuldsätta oss utomlands, kanske höjs skatterna. Allt beror på hur djup krisen blir.

1984 reglerade man mäklarämbetet. Man behövde efter det 120 högskolepoäng och tio veckors praktik och ett godkännande från Fastighetsmäklarnämnden. Så är det än idag. Men mäklaren har allt att tjäna på att blåsa köparen, nästan inget att förlora på det. Det är svårt att bevisa att priser systematiskt har satts för lågt för att vara skäliga. Vissa priser stiger ju för att någon vill ha objektet extra mycket. Så det är svårt att se var skiljelinjen går. Därför sätts extremt få mäklare dit.

Stockholm i synnerhet, men även Sverige generellt, behöver mäklare vi kan lita på. Det har vi inte idag. Därför borde ansvariga politiker diskutera ett förstatligande av ämbetet där ett statligt företag kan ansvara för att dess mäklare inte säljer för att tjäna så mycket pengar som möjligt och trissar upp priserna utan säljer för att köpare och säljare ska bli nöjda. Ett företag som har kunden, inte kundens pengar, i fokus. En ska kunna bo, en annan ska kunna bo någon annanstans.

Nya pengar.

2011-04-06T12:15:00.000+02:00

Vi får nya sedlar och mynt om några år. Riksbanken har valt att byta ut vår, enligt dem, föråldrade sedelserie.

De bryter också könsstrukturen något när de ger även stora sedlar kvinnoansikten. Tidigare har detta varit förbehållet de sedlar med lägst värde. Dock vågar de inte helt bryta med parollen: "bakom varje framgångsrik man står en kvinna" och låter varje stor sedel med en man följas av en mindre med en kvinna.

Den nya tusenkronorssedeln med Dag Hammarskjöld följs av en femhundrakronorssedel med Birgit Nilsson, tvåhundrakronorssedeln pryds av Ingmar Bergman följt av hundrakronorssedeln med Greta Garbo. Femtiokronorssedeln porträtteras av Evert Taube följs av tjugokronorssedeln med Astrid Lindgren på.

Det märks att de har försökt, även om resultatet hamnar långt utanför mål.

Waidelich klarade nerverna men har ett farligt budskap

2011-04-05T22:49:00.000+02:00

Waidelich visade sig mindre nervös än man kunde förvänta. Att nästan helt okänd möta Borg med ett havererat socialdemokratiskt parti på sina axlar är ingen sinekur. Framträdandet måste betraktas som godkänt. Emellertid torgför han en omöjlig politik när han lovar satsning på satsning och samtidigt flaggar för oförändrad skatt.

Tommy Waidelich

Dessutom är han väl populistisk när han svepande menar att cancersjuka tvingas till arbetsförmedlingen under ovärdiga former. Detta vill ju ingen och jag är inte säker på att det är så. Det vore klädsamt om han också sa att tidigare regelverk var mycket sämre och att en återgång till gamla socialdemokratiska regler kring sjukförsäkringen naturligtvis inte är aktuellt för någon socialdemokrat i ledande ställning.

[Dispyt]: Kristoffer 29 mars

2011-04-04T23:37:00.000+02:00

Det du räknar upp är ekonomiska faktorer, med undantag av den sista punkten som handlar om vårt polariserade IT-samhälle. Det är klart att bra ekonomi är en förutsättning för att driva ett samhälle byggt på att det ska rulla in pengar. Och även om jämställdhet kostar så är inte vägen dit en föråldrad penningpolitik. Svaret är inte heller att lämna de starka fästen i vår demokrati. Statliga företag till exempel. Men det som inte syns idag som jag och många saknar är en debatt annan än just den ekonomiska. Vi har inte på länge haft en levande politisk debatt om kultur, miljö, internationellt samarbete, demokrati. En som inte bara handlar om vem som övertygar med snyggast siffror i kanten.

Även om vi idag lever i en ekonomi som är helt beroende av export och konsumtion har vi inte alltid gjort det. Det här är saker som tas för givna allt för ofta och vi funderar inte kring hur föränderliga och anpassningsbara vi egentligen är. Det betyder inte att vi ska gå tillbaka till ett bruks- eller jägarsamhälle, eller ens till femtiotalet, men vi borde vara mer medvetna om att allt kan förändras och inte tro att vårt sätt att leva idag på något sätt är statiskt.

Bra ekonomi är inte bara en port till ökat välstånd och mer fritid och möjlighet att mötas. Den är också en boja. Vår ekonomi är styrd av vad vi och andra konsumerar, men konsumtionen styr oss mer än vad vi styr den. Samtidigt som att vi ska konsumera oss ur kriser och få en tusenlapp mer att lägga på nyare kläder så pressas butiksanställda varje dag att slå samma dags försäljningsrekord från föregående år. Vi skär ned och strömlinjeformar och omstrukturerar företagsorganisationer, oftast inte utifrån människans bästa utan just utifrån ekonomin. När de statliga företagen tvingas gå med vinst är det inte i första hand kvaliteten som säkras, utan fokus läggs på hur mycket man kan snygga till siffrorna genom att skala i budgeten (Posten, SJ). Det är svårt att röra sig i de offentliga rummen (på tunnelbanan, i köpcentrum, på gator, torg) utan att bli påtvingad reklam. Man blir uppringd hemma för att köpa saker av människor som inte säljer saker utan erbjuder en tjänst eller har ett exklusivt erbjudande och när jag handlar blir jag ideligen frågad om det inte är något mer jag kan behöva.

Vi måste därtill välja vilket elbolag vi ska betala till för att få billigaste elen, bästa skolan, bästa sjukvården, bästa abonnemanget, bästa flyg-, tåg- och taxiresan. När allt blir beroende på vilka val du gör blir valen jobbiga och de slutar vara en rättighet.

Och med detta kommer en stress. Att vara utbränd, att gå in i väggen, båda dessa begrepp beskriver ett symptom på samma folksjukdom som nästan alla har en bekant eller nära som har råkat ut för. Den kommer med ökad press på jobbet och i privatlivet.

Så även om ekonomin ger möjligheter är det likväl viktigt att inse att den utgör kraftiga begränsningar för allas vår fria individ.

Jag undrar ändå om vårt IT-samhälle verkligen resulterar i en större polarisering i livsstil än förut. Jag tror att det också kan innebära motsatsen. Exempelvis är många storstäder i världen är ofta mer lika varandra än vad de är sina utanför liggande småorter. Detta beror på att man möts lättare över gränserna nu än förr. Mode i västvärlden är lika synkroniserat som förr. Ta bara emomodets genomslagskraft. Vi har i och med internet, större mötesplatser som inte är bundna till fysiska platser.

Folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet är extremt benägna att följa livsstilsströmningar. Det har inte förändrats sen industrialiseringen. Visst finns det t.ex. fler subkulturer att inordna sig i än förr, men de är tillsammans ett ramverk i vilket vi inordnar oss.

Och har inte liberaliseringen blivit en av alla dessa strömningar? Jag tror inte att det är en slump att det är modernt att äga sin egen lägenhet, sin egen jättestora studsmatta, lägga mycket pengar på hemmet och tycka att det är en rättighet att alltid få välja, när vi samtidigt har upplevt en stat som har sålt och avreglerat mer de senaste tjugo åren än på de senaste hundra. Vi har samtidigt tittat på hur vår granne Sovjetunionen byggts om och den svenska politiken dominerats av hur individen ska tjäna så mycket som möjligt på att rösta rätt. Den offentliga retoriken har förändrat oss. Den förändrar vårt sätt att tänka genom att vi får andra verktyg att tänka med. Nya fraser och begrepp dominerar över andra och de dominerar oss. Pratar vi mindre om solidaritet så tänker vi mindre på solidaritet. När politikerna har fluktat på främlingsfientliga argument har opinionen svängt till förmån för de rasistiska partierna.

Så får vi en annan sorts samhällelig debatt kommer vi också att förändras. Frågan är bara hur. Om vi får ett politiskt samtal som kan bli mindre inriktat på vad man personligen kan gagna och mer diskutera vad vi tillsammans kan få ut av hur vi lever tror jag att vi alla är vinnare.

Kommunal fascism

2011-03-31T01:23:00.000+02:00

SKL med fler bedriver rekryteringssajten offentligajobb.se. Där lägger kommun och landsting upp jobbannonser.
En tendens jag har noterat är att det blivit väldigt populärt för dessa organisationer att tydligt i annonserna påskina att man främjar en rökfri arbetsplats. Inom vård & omsorg väldigt förklarligt, då inga vårdtagare ska behöva känna lukt av gamla fimpar. Några har tagit det steget längre och även upprättat snusfria arbetsplatser. Kramfors kommun har med råge valt att gå i bräschen. Detta kriterium vill man att kommunens framtida näringslivsutvecklare ska uppfylla.

Eftersom Kramfors kommun bedriver ett aktivt och målmedvetet arbeteför att skapa Hälsofrämjande arbetsplatser; arbetsplatser som kännetecknas av en bra arbetsmiljö, låg sjukfrånvaro, delaktighet, trivsel och arbetsglädje, ser vi det som önskvärt att Du har en livsstil som främjar hälsa och välbefinnande, d v s besitter livsstilskompetens.

Livsstilskompetens. Jag har aldrig hört någon vidrigare självgodhet från svensk byråkrati. Dags att börja mäta kolesterolvärden för socialdemokratiska kommunalråd i Norrland.

[Dispyt]: Tobias 28 Mars

2011-03-29T16:25:00.000+02:00

På många sätt och vis håller jag med dig. Ett ganska fint svar på den alienation eller likgiltighet som många upplever i dagens samhälle skulle just vara en gemensam vilja att dra samhället åt ett håll. Å andra sidan är jag väl som liberal lite skeptisk till just samhällskonsensus och menar att det ganska ofta leder till stigmatisering, förtryck av individen och i värsta fall fascistiska tendenser. Men det jag framförallt tvivlar på är hur det är möjligt. Det går helt enkelt inte att jämföra 60-talets politiska förutsättningar med dagens. Det finns på tok för många externa faktorer som visionärer likt Palme inte behövde ha i åtanke.

Naturligtvis går det att måla upp vackra ord och tala gott om jämlikhet (vilket såväl liberaler som socialister alltid talat om). Men någonstans måste ju de vackra orden utmynna i en faktisk politik (som ofta baseras på ekonomiska förutsättningar; jämlikhet kostar). Hur ser då de ekonomiska förutsättningarna ut idag jämförelsevis med 60-talet?

Sverige är medlem i EU, där talar man om att ca 30 % av lagarna som stiftas i Sverige utgår från olika EU-regleringar. Något som vidare anses vara en underdrift

Sverige har rörlig växelkurs, vilket innebär att vi inte kan bedriva finanspolitik för att komma ur ekonomiska kriser. Det innebär att ekonomin inte gynnas av att bygga t. ex höghastighetsjärnväg.

Sverige är extremt exportbetonat, vilket exempelvis innebär att vi måste hålla vår valuta låg för att inte slå ut stora företag. Vi kan inte heller ha samma höga skattesatser som under 70- och 80-talet, eftersom detta skadar svenska exportföretag

Sverige driver en låginflationspolitik, vilket gör att vi inte kan komma ned till 2 % arbetslöshet som under 80-talet, när den höga inflationen sänkte kostnaden för arbetskraft.

Sverige är ett tjänstesamhälle med betoning på medelstora företag. Vilket innebär att vi inte kan reglera arbetsmarknaden på samma sätt som när de tunga och stora industribolagen var vår viktigaste näring. Istället för en handfull stora aktörer att anpassa lagstiftning efter måste hänsyn tas till ett mycket mer pluralistiskt samhällsklimat (som tar mer skada av exempelvis LAS och MBL än SAAB eller Volvo)

Sverige är ett av världens största IT-samhällen. Vilket gör att dagens ungdom har en väldigt polariserad syn på värden och livsstil som inte går att förena på samma sätt när informationskällorna var begränsade.

Jag har förståelse för att många kan sörja ett enat land med folkhemmet och progressiv socialpolitik som drivkrafter. Detta är dock för alltid förlorat, å andra sidan har Sverige öppnat upp sig och vi har vunnit mycket mer än vi förlorat. Och även om man kan anse att konsumtion är flyktiga värden, ger en ökad köpkraft vilka möjligheter som helst för människor att ägna sig åt saker och ting man själv uppfattar som "högre" värden. Ett bra exempel är att vi jämförelsevis med för femtio år seda arbetar mycket mindre. Vi konsumerar fritid, läser böcker, bloggar om meta-saker, träffar vänner och fikar. Detta samtidigt som vi har en av världens bästa sjukvård, barnomsorg och allmän skolgång. Offentlig verksamhet är ju för övrigt också en typ av konsumtion, även om det finansieras från allmänna medel, något även jag hoppas den kommer att fortsätta med.

Allt detta (båda fritid och sjukvård) är för många ganska höga värden, som inte skulle varit möjliga i samma mån om ovanstående punktlista inte trätt i kraft, även om den underminerat makten för den inneboende, progressiva visionären i Juholt.

[Dispyt]: kristoffer 28e mars 2011

2011-03-28T20:34:00.000+02:00

Du finns en poäng i att det kan vara svårt att skapa en berättande och bräschgående politik som folk lyssnar till mer än någonting annat. Men jag tror inte att det ligger speciellt långt bort. Folk vill vara delaktiga och känna högre snarare än flyktiga värden såsom till exempel konsumtion. De vill ha något att tro på, vare sig det är en ideologi (kanske inte så troligt längre) eller en tro på framtiden eller på en stark ledare. Varken borgarna eller vänstern har på flera år nu lyckats leverera nya tankar om ett bättre samhälle. Vad Fredrik Reinfeldt är bra på är att beskriva problem, det var även Mona Sahlin. Men ingen av dem har varit bra på att beskriva ideal och vad de vill långsiktigt. De är sannerligen grå politiker och därför blev valet oerhört jämt. Skulle politiken bli mer färgstark blir folk mer engagerade, vilket jag tror att de egentligen vill vara. De har bara ingen att följa.

Man bör inte underskatta Socialdemokraterna som ett parti som endast skulle tilltala en grå massa. De säger sig företräda stora grupper men man har individen i första rummet. Inte för att denne ska bli den ultimata konsumenten eller för att skydda människors tillgångar. Istället handlar det om att röja sociala strukturer till förmån för individens utveckling. Jämställdhet är ett av de socialistiska kärnvärdena. Det betyder att alla ska få samma möjligheter i livet. Där har Socialdemokraterna länge gått i bräschen. Om de kan bli bättre på att berätta om detta tror jag också att de kommer att övertyga en avsevärt stor grå massa. Att marknaden bör regleras är ju också en teori som ska göra individen till medborgare istället för kund, vilket till exempel Juholt pratade om i lördags.

Det handlar inte om att någon ska tala om vad som är rätt eller fel eller säga exakt vad vi ska göra. Det handlar om att erbjuda en tro på att vi tillsammans i samhället kan åstadkomma något mer än vad vi har idag. Att erbjuda befolkningen en tro på att vi alla är värda mer och en vilja att delta. Vi har inte lämnat tilltron till en stark stat som tar hand om oss. Vi är fortfarande lika mycket barn till den som för fyrtio år sedan. Inte ens högern försvarar längre ett officiellt nedmonterande av vår välfärdsmodell. Det som var annorlunda på sextiotalet till exempel, var en innovationskraft och ett land som sprudlade av ideal och tro på ett bättre samhälle. Det var framtidstro och det går att göra om. Vad vi behöver är någon att leda oss in i det.

Replik: Viktigt för Socialdemokratin att inte låta opinionen påverka.

2011-03-28T17:49:00.000+02:00

Detta är en replik till ett tidigare inlägg av Tobias.

Jag tror det är svårt att med dagens generation och det postmodernistiska samhället att som politiker försöka bygga nya meta-narrativ likt folkhemmet eller Palmes solidaritet. Faktum är att redan 1979 utlyste Jean-François Lyotard meta-narrativens död. Dagens människor vill inte att någon ska berätta för dem vad som är rätt och fel, vi lever i en mycket mer relativistisk värld där individuella preferenser styr och inte går att underkasta. Om ingenting är rätt eller fel, återstår dilemmat som nihilisterna tampats med under en längre tid, där utfallet ofta blir att de enda preferenserna som kan existera är våra individuella preferenser. Det är därför framgångsrik politik under 00-talet snarare har varit att riva bort hinder för individen (skatter, regleringar, etc.) än att skapa gränsdragande stigar åt folket.

I den världen går däremot gamla värden och kunskap enkelt kan förkastas och bytas ut mot andra synsätt, på grund av en teknisk utveckling som tagit bort mellanhanden eller filtret till individens kunskapssamlande.

Som jag uppfattar ditt inlägg är att vi måste ha en stark eller vägfast ledare, med tydliga principer och integritet. För mig låter det lite som en profetia, som visserligen var möjlig när det fanns ett tv- och radiomonopol samt högre tilltro till myndigheter. Den tiden är förbi.

På sätt och vis tycker jag att de röster som höjts - likt det tidigare inlägget som nu replikeras - om en ledare som ska visa vägen ganska vackert illustrerar den paradox som Juholts ledarskap befinner sig i. Att aktivt eftersöka en person, som likt Palme, ska berätta för oss vilka värderingar som är önskvärda förtäljer också någonting om denna omöjliga uppgift.

Det är med andra ord dessvärre bara Juholts mustasch som kvarstår om kravprofilen är en stark ledare.

Juholt - Den renlärige socialdemokraten

2011-03-27T21:09:00.000+02:00

Visserligen kan man misstänka att Juholt levererade linjetalet företrädesvis till de redan frälsta. Ändå ska han ha respekt för att han inte sneglar på opinionen utan står för sin traditionella syn på socialdemokratin. Rimligtvis innebär det att regeringsmakten går hans näsa förbi 2014.

En av sex tycker Juholt är rätt person

Juholt har uppenbarligen inte tillräckligt att erbjuda svenska folket med storstadsväljarnas klara avoghet kring kollektivistiska lösningar och med allt större tveksamhet för ökade offentliga utgifter. Vi har vant oss vid att välja service själva och låta staten begränsa erbjudandet vid en stark grundtrygghet. Så gott som hela Europa delar denna avoghet och i allt större utsträckning. Bara en av sex tycker att Juholt är rätt person att leda socialdemokraterna enligt en färsk Sifo. Medlemstalen i fackföreningarna och allsköns socialdemokratiska föreningar går starkt bakåt. Samtidigt förstår alltfler att småföretagande är en förutsättningen för hög sysselsättning. Ideologiskt konsekvent av Juholt att helt negligera företagandets villkor som förutsättning för fortsatt västånd. Dessutom låtsas han inte förstå att den socialdemokratiska makthegemonin är förbi, när han sträcker ut handen till facken (TCO, SACO och LO) för ensidiga överläggningar kring en ny pensionsreform. Naturligtvis tackar TCO och SACO nej - de har för länge sedan insett att hegemonin är bruten. Inte ens LO, under en annan ledare, hade fattat den utsträckta handen.
Jag kan bara hoppas att Juholt behåller sin ideologiska kompass även när hans tal riktas mer till väljarna än till partivännerna.
Sedan är det en helt annan sak att borgarna hade behövt en mer utmanande socialdemokrati för att inte stelna. Vi behöver en mer reformaktiv regering samtidigt som socialdemokraterna inte kommer att erbjuda tillräcklig stor utmaning. Vi får hoppas på Miljöpartiet.

Viktigt för Socialdemokratin att inte låta opinionen påverka.

2011-03-25T13:31:00.000+01:00

Till skillnad från sin Perssonska nittiotalsvilja att ströva mot mitten väljer Socialdemokraterna, i alla fall om man ska lyssna till kriskommissionen och valberedningens val av Håkan Juholt, att låta retoriken ljuda utifrån sina socialistiska grundpelare. Det har inte fungerat att försöka blidka opinionen som man har trott stod mer i mitten än vad man själv gjorde. Liksom det brittiska Labourpartiet som gick från vänster till höger till en långsam koma har svensk Socialdemokrati under tjugohundratalets första decennium i takt med sin osäkerhet över vilket parti man egentligen är, försiktigt lagt sitt förvirrade huvud till rätta på kudden.

De senaste tjugofem åren har man avreglerat den svenska ekonomin och försökt appellera till en borgerlig medelklass där individuell valfrihet har stått högt på dagordningen. Alla skulle plötsligt få välja bland femtiotalet telefonabonnemang liksom dyr eller dyrare elleverantör och de som hade kunskap och nog råg i ryggen skulle få välja den bästa skolan till sina barn. Man vågade inte längre hålla sig kvar vid en stark blandekonomi och plädera för vad man ville att folket skulle anamma utan anammade istället folkets nyckfulla tycke. För en opinion är nyckfull. Det räcker med några månaders medial propaganda så har en tiondel av befolkningen bytt åsikt. Det är därför vi behöver politiker som brinnande kan inspirera och deklarera vad deras utopi innebär. Det var länge sen man från politiskt håll satte dagordningen. Istället har man mer och mer lämnat över stafettpinnen till media, vilket mer har handlat om rapportörens agenda och deras vilja att porträttera folks rädslor snarare än deras drömmar. Vi har fått en personfixering istället för en ideologisk debatt.

Man kan tro att om politiken ändras till förmån för vad folket tycker så är det demokrati. Men det förutsätter att folk har ett någorlunda brett såväl som långsiktigt perspektiv på samhällsplanering och ekonomi liksom kultur och alla andra delar som politik utgörs av. Långt ifrån alla besitter en sådan kunskap. Det är viktigt att förstå att många vuxna människor i vårt land inte ens känner sig nog politiskt insatta för att ens gå och rösta vart fjärde år. Så att ändra politik efter vad folk i dagsläget tycker för att vinna makt är inte klokt om man vill ha en stabil och genomtänkt utveckling av landet.

Befolkningen behöver visionärer som berättar varåt dessa vill att vår nation de närmsta åren ska sträva. De ska berätta hur deras idealiska Sverige ser ut. Hur vi ska jobba, med vad och varför. Det är därför politiken har varit näringsfattig de senaste tre decennierna, för att man slutade leverera drömmar och började dela ut småkakor. Sedan Palme slutade orera blev svensk politik en kapplöpning mot var på den politiska skalan folket stod. Det vi behövde var en stark ledare. Istället blev Socialdemokraterna småborgerliga och Moderaterna smått socialliberala. De har blivit lika patetiska som den där retade lilla eleven i femman som ger bort presenter för att få någon att vara med.

Om nu Socialdemokraterna lyckas hålla fast vid vad kriskommissionen kom fram till, nämligen att lägga tonvikten på Socialdemokratins kärnbudskap, trygghet, demokrati och jämlikhet, kommer vi under de kommande åren få en helt ny politik i Sverige. Valet av Håkan Juholt som partiledare kan jag bara se som ett kvitto på att partiet har tagit kommissionen ord på allvar. Nu är det upp till honom att leverera sina utopiska drömmar och snarare än folkets röst, vinna deras hjärtan.

Svt

Genusskandal

2011-03-13T11:10:00.001+01:00

På Internationella kvinnodagen valde personalen, på fritidshemmet Bläcku i Hemse på Gotland, att ge flickor semlor och pojkar knäckebröd. Man får förmoda att personalen fått undervisning, inte bara i största allmänhet hur man bör bemöta människor och barn, utan också i genuskunskap. Hur man då kan förnedra formbara människor på ett så flagrant sätt i en så uppmärksammad disciplin som genuskunskap är obegripligt. Hade det hänt hos en dagmamma utan barnskötar- eller förskoleutildning hade det bara varit oursäktligt nu är det obegripligt. Visserligen verkar skolans rektor ha kvar sunda reflexer och backar. Man får förmoda att rektorn varit oinformerad samtidigt som ansvaret till stor del vilar på rekorn som väl kontrollerar sin personal. Det obegripliga stannar tungt hos personalen som inte ens efter en tids eftertanke ser något fel i sitt agerande. Vad svarar de t ex om en sexårig pojke frågar vad han gjort för fel som inte får en semla. Kanske att "vissa män långt innan du föddes har krängt vissa kvinnor och nu ger fritidshemmet igen". Eller om sexåringen frågar hur han bäst gör för att bli en flicka - ja nu börjar svaren bli riktigt komplicerade.
Jag förstår mamman som inte längre vill skicka sina pojkar till fritidshemmet.

Ta genast fingrarna ur syltburken (a-kassan)

2011-02-20T22:29:00.000+01:00

I slutet av 1800-talet fanns praktiskt taget inget annat skydd för den som stod utan arbete än den kommunala fattigvården.Samtidigt gjorde den ökande industrialiseringen allt fler svenskar beroende av lönearbete för sitt uppehälle. Behovet av ett bättre utvecklat skyddsnät började framträda allt tydligare, vilket fick de nybildade fackföreningarna att starta egna fackliga a-kassor. Det var en försäkring mot arbetslöshet som helt betalades av medlemmarna.
Vi nu lämnar adertonhundratalets, med rätta, stolta fanbärare och kan konstatera att a-kassan idag till största delen finansieras via skatten (en liten del via egna inbetalningar). Att vi fortfarande låter facket administrera a-kassan är lika fel som att Rädda Barnen skulle betala ut barnbidraget som ju också finansieras av staten.

Facket har fått sin administrativa roll som utbetalare av a-kassepengar enbart på grund av socialdemokratins historiska makthegemoni. Samhällsförändringarna har varit stora och facket är sedan länge och alltmer en intresseorganisation bland andra. Facket kan inte tillskrivas större förmåga än många andra intresseorganisationer att finna svaren kring tidens frågor för sysselsättning och arbete. Det är därför fel att facket tillåts spela snäll farbror med andras pengar. Det är hög tid att facket tar fingrarna ur de smaskiga syltburkarna. Sylten tillhör oss alla och inte facket och socialdemokratin.

Rak höger till demokratins grundvalar från kulturministern och Moderaterna

2011-02-20T15:50:00.000+01:00

Lena Adelsohn-Liljeroth vill återigen skära i folkets media till förmån för kommersiella intressen. Det hävdar Mats Svegfors, vd Sveriges Radio, och Cilla Benkö, vice vd Sveriges Radio, i en artikel i lördagens Dagens Nyheter. Hon ifrågasätter public servicebudgeten och menar indirekt att SVT, SR och UR har för stor del I marknaden.

För ett par år sedan gjorde kulturministern ett utspel om att public servicepengarna som går till SVT, SR och UR också skulle kunna portioneras ut till andra företag som gör program i allmänhetens tjänst. Hon fann inte stöd för detta och förslaget gick inte igenom.

Nyligen införde regeringen en regel om att public servicebolagen måste anmäla nya tjänster till myndigheten för radio och tv. Det innebär i praktiken att public servicetjänsterna inte får komma i konflikt med de kommersiella tjänsterna som erbjuds. Till exempel hade nog inte SVT play kunnat lanseras om dagens regler varit införda för ett par år sedan. Detta gynnar reklamtevekanalerna direkt och missgynnar public service markant.

Lena Adelsohn-Liljeroth behandlar de stora multimiljonföretagen som om de vore konkurshotade enmansbolag och pratar om att vi måste skydda de kommersiella medieföretagen som måste dra in sina egna intäkter. Sanningen är att de företag som sitter på ägar- och ordförandeposterna i mediebolagen är långt ifrån små och håvar in vinster på miljarder kronor årligen, Bonnier genom Tv4, SF, DN; MTG via Tv3, Tv6 och Comhem; SBS Broadcasting genom Tv5, Tv9, Mix Megapol, Vinyl 107,1, The Voice, Rockklassiker och Radio 107,5. Jag skulle inte bli förvånad om i alla fall MTG och Bonnier (som är stationerade i Sverige) hör till Moderaternas hemliga bidragsgivare.

Public service är medborgarnas media, den ska borga för att vi får allsidig information utan att behöva tvivla på om innehållet är där för att någon har betalat för det.

Det jag inte riktigt förstår är hur man kan försvara att folkets media tydligt ska vara sämre än de privata företagens som har en delvis annan agenda än att bara leverera nyheter eller underhållning, genom att till exempel också påtvinga tittaren reklam.

Men det här är inte bara ett sätt för Moderaterna att gynna de som håller dem om ryggen (politiskt, möjligtvis även ekonomiskt). Det är också ett led i att undergräva Socialdemokratin. Public service är naturligtvis viktigt för Socialdemokraterna och vänstern i Sverige. Oberoende media för folket är ju en vänsteridé. Om public service inte längre får vara bäst i mediebranschen betyder det att de privata företagen och borgarnas propagandister, är det.

Hittills har borgarna rumsterat om i Socialdemokratins rötter, fackföreningarna, genom att försämra a-kassan och därmed fått dem att tappa stora medlemstal.

Man har lagt ned myndigheter som man upplever inte följer borgarnas linje. Djurskyddsmyndigheten till exempel, var inte lika lätt att kontrollera som jordbruksverket där dessa frågor nu behandlas. Arbetslivsinstitutet ett annat, där man ville ta över makten över forskningen om arbetets effekter i Sverige för att kunna beskriva sin sanning bättre.

Man har vidare tagit makten över statens kulturråd och rensat ut alla konstnärer till förmån för bland andra moderaternas förre presschef Martin Borgs.

Allt i ett led att gräva ur vänstern ur samhället bakifrån. Men i detta, slaget om public service, undergräver man även folkets makt och möjligheter till påverkan.

Moderaterna och Liljeroth vill att public service ska finnas, men att SVT, SR och UR bara ska leverera sådant som privata företag inte förmår av kostnadsskäl. Till exempel nyheter på finska eller samiska och teckenspråk. Man vill likt avregleringen av järnvägarna låta de statliga företagen stå för det smala och olönsamma. Man vill inte låta dem säkra kvaliteten i stort i media och gå i bräschen för ny teknik.

Public service behövs som allas vår största och bästa medieaktör. Varför? Jo, för att demokrati inte byggs utifrån privat ägande och individers makt. Den byggs av allsidig och fri information som inte inskränks av kommersiella och privata intressen.

Medborgarnas rätt till fri och oinskränkt media blir med Lena Adelsohn-Liljeroths Moderater omvandlat till företagens rätt till marknaden och inkomst.

Kärleksteori

2011-02-13T17:48:00.000+01:00

Alla hjärtans dag stundar. En otidsenlig, patriarkal och kommersiell social konstruktion som på något märkligt vis lyckats överleva postmodernismen. Många menar att den romantiska kärleken är en illusion upprätthållen genom en slags kulturell hegemoni av vissa maktorienterade grupper. Niclas Berggren lyfter fram ett väldigt intressant citat av Ayn Rand, som försökte förstå sig på vad kärlek verkligen är.

When you are in love, it means that the person you love is of great personal, selfish importance to you and to your life. If you were selfless, it would have to mean that you derive no personal pleasure or happiness from the company and the existence of the person you love, and that you are motivated only by self-sacrificial pity for that person’s need of you. I don’t have to point out to you that no one would be flattered by, nor would accept, a concept of that kind. Love is not self-sacrifice, but the most profound assertion of your own needs and values. It is for your own happiness that you need the person you love, and that is the greatest compliment, the greatest tribute you can pay to that person.

Det Rand försökte göra var att dissekera människan. Det är på många sätt och vis en självändamålsenlig dygd att våga sig på sånt. Citatet innehåller i mina ögon inga teoretiska fel. Naturligtvis är ovanstående text en mer korrekt beskrivning av kärlek än den illusion om altruism som kristendomen och västvärlden institutionaliserat fast i oss. Precis som det är mer korrekt att utförligt redogöra förmultningsprocessen och alla de likmaskar som kommer att upplösa din närstående när kistans sänks ned avgrunden, istället för den mer konventionella illusionen om att någon finns kvar i vår hjärtan.

Själv frågar jag mig när den mänskliga strävan efter att teoretisera sönder de få ljusglimtar som finns kvar i vårt nihilistiska samhälle, äntligen lyckats uppföra en autistisk värld. Illusioner är nämligen det enda som gör att vi stiger upp på morgonen, det är teoretiskt fel, men skulle man sammanföra detta beteende med vetskapen om tings sanna betydelse försvinner plötsligt all mening. Kvar blir du i vart fall liggandes i sängen, ensamen med vetskapen som enda vän.

Friskis & Svettis en skojarförening

2011-02-07T20:33:00.000+01:00

Lyckliga spinnare som kom först till kön - Vi andra fick gå hem!

Friskis & Svettis är en skojarorganisation. Inte nog med att Friskis & Svettis, som Dagens Nyheter skriver, är ett fifflande skattefrälse de tar inte heller ansvar för oss medlemmar. De säljer glatt obegränsat antal årskort men erbjuder inte reell tillgänglighet till maskiner, löpband och särskilt till spinning. Du kan boka spinningtid en vecka i förväg. Alla platser tar så gott som omedelbart slut när bokningen görs tillgänglig. Du kan köa för restplatser och återbud på plats men även då är efterfrågan större än tillgången. Dvs man säljer årskort och ingen vet hur många av dem som får tillgång till sina pass. 10%, 50% eller vad. Friskis & Svettis gör inga mätningar på sin otillgänglighet. Idag fick jag köa i tolv minuter för att löpa 10 min på löpband. Ett skämt! När jag påtalar detta i receptionen säger flickan där "va, inte längre än tolv minuter". Man är tydligen van vid längre väntetider. Jag kräver mina pengar åter och de hänvisar då till ångerrätten som är två veckor. Man verkar inte förstå att man skörtar upp ärliga människor på dyra årsavgifter utan att tillhandahålla det man lockar med i reklamen. Skäms på er! Börja mäta er otillgänglighet GENAST. Visa upp resultatet för de stackare som står i begrepp att köpa årskort så de förstår vilken vara de köper.

Språklig frysbox eller inORDning?

2011-01-28T12:55:00.000+01:00

Det är knepigt att ta ställning inför engelskans intåg i det svenska språket. Är man emot riskerar man att uppfattas som språkpolis och konservativ. Är man för kan man lätt hamna i facket passiv ickereflekterande.

Fakta är att vi idag skriver fler vetenskapliga avhandlingar på engelska än någonsin förut och att allt fler utbildningar använder sig av litteratur på engelska. Företag inför engelska som kommunikationsspråk och toppjobbare tappar svensk företagsterminologi och kallar sina VD:ar för CEO. Stockholms Central heter plötsligt Stockholm Central och det är inte ovanligt att man inte längre översätter engelska texter till svenska utan förutsätter att folk förstår. Allt för att strömlinjeforma och förenkla. Men för vem? Jag förstår att det kan tyckas svårt för en amerikan att säga Århus (danska) istället för Aarhus som det numera heter (sedan 2001). Men måste den som är mindre alltid anpassa sig? Varför kan inte den större parten likväl göra det?

Å ena sidan kan vi se på svenskan som ett språk som blir rikare och rikare ju fler låneord vi tar in. Vi kan se på de engelska ord som folk använder, där det finns en svensk översättning, som berikande i den mån att de orden så småningom kan bli synonymer till den svenska översättningen. Å andra sidan kan vi se på företeelsen som en utbytningsprocess där vi tappar ord som till exempel realisation när det börjar stå sale på utförsäljningsskyltar. Därmed blir svenskan bli fattigare.

Vi kan dock se på svenska språket idag och våra extremt många låneord från både franskan och tyskan. Svenskan är ju livskraftig ändå. Kanske till och med rikare än om vi inte lånat in orden. Men vi har tappat ord som vindöga till förmån för tyskans fönster, frågan är om inte realisation snart kommer stå för något förlegat och gammaldags och därmed förgås. Samtidigt har ju ord som chilla och softa (ännu) inte bytt ut begrepp som att ta det lugnt fast de funnits i kanske tjugo år.

Man kan tycka att det är bra att svenskan blir mer anglofierad, att det är trevligt att vi rör oss mot varandra och det blir enklare för utlänningar att förstå oss. Men det är också en underkastelse att ta in så många ord som vi gör idag. Att använda ordet sale istället för rea är ett sätt att låta engelskan dominera över svenskan. Vi låter någon annan diktera begreppen. Att döpa om Umeås flygplats från Alvik till Umeå City Airport är likaledes en resignation till förmån för någon annan.

Isländskan är ett bra exempel på ett språk som ständigt utvecklas men ändå behåller sin särprägel. De sätter stor ära i att inte låna in ord utan hela tiden komma på egna, nya ord. Det gör att språket får en helt annan karaktär än ett som rakt av tar in redan befintliga ord.

Svenskan är ett av världens största språk. Det ligger på åttionionde plats när man beräknar hur många som har språket som modersmål. Åttionio av sjutusen är högt upp. Men även om det är extremt livskraftigt kommer jag alltid tycka att det är tråkigt att vi underkastar oss engelskan i den mån vi gör. Likaså tycker jag att det är tragiskt att meänkieli vardagligt talas av allt färre ungdomar som tycker att svenskan är mer i tiden och att drygt tvåtusen språk kommer dö inom de närmsta hundra åren. Det är trist, för när vi rör oss mot en strömlinjeformning så tappar vi inte bara språk, vi tappar kultur och historia likaså. Språk innehåller mer än bara ord. Det är begrepp och värderingar som inte kan eller hinner översättas i den takt de dör. Gamla sånger försvinner och traditioner stöps om.

Med risk för att uppfattas som en konservativ språkpoliskärring fortsätter jag tycka att det är väldigt charmigt med små, gamla och helt genuina språk som vägrar anpassar sig.

En olycklig reform

2011-01-27T12:20:00.001+01:00

Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan avregleringen av apoteksmarknaden genomfördes. Statliga Apoteket AB har förlorat sin monopolställning till förmån för en marknad styrt av nio apotekskedjor. Även livsmedelsbutiker säljer numera receptfria läkemedel. Avregleringen av apoteksmarknaden syftade till att öka tillgängligheten av apoteksvaror. Hur har det blivit med den?

Många nya apotek har öppnats. Enligt socialminister Göran Hägglund är detta en effekt av att vi har ett behov som innan avregleringen inte var mättat. Och visst, så länge är allt bra. Vi använder det vi behöver, punkt. Men när går konsumtionen till överdrift? Kan vi ha för många försäljningsställen av apoteksvaror? Och finns det något som bromsar en eskalerande och ohälsosam användning av receptfria läkemedel idag? Med avregleringen plockade alliansen bort alla klossar som hindrade den redan då stigande användningen av till exempel värktabletter.

Dessa knapras allt oftare och av allt yngre människor. Att överdosera receptfria tabletter med paracetamol är numera det vanligaste sättet för unga flickor att begå självmord. I Danmark har man fått sälja receptfria läkemedel utanför apotek i tio år. Där har försäljningen stigit med 308 procent under perioden. Begreppet ”panodilpiger” används numera flitigt om de unga flickor som begår självmord med värktabletter.

Det är lätt att få med sig ett paket alvedon hem när man varit och handlat. Det är bara att sträcka ut handen vid kassan i en livsmedelsbutik. Förr hade butikerna godis på dessa hyllor, för att det skulle vara lätt att plocka med sig en tablettask när man ändå var så nära, för att uppmuntra konsumenten till impulsköp så att de inte ska hinna tänka innan de redan har köpt varan. Det är fortfarande tablettaskar vi plockar med oss vid kassan, men vad som finns i kan få långtgående effekter på till exempel levern vid inte alltför höga doser. Och vem frågar man då om råd om användning eller vägledning när man ska välja mellan paracetamol, acetylsalicylsyra eller ibuprofen, den finniga sjuttonåringen i kassan? För trots de oskyldiga förpackningarna är det läkemedel, med innehåll farligare än socker, som ligger i.

Jag undrar om alla människor vet om att det kan vara riskabelt att använda treo under graviditet, hur många vet att paracetamol kan vara skadligt för levern, hur många vet att huvudvärkstabletter kan utlösa huvudvärk? Svaren finns på apoteken, inte på Konsum.

Svenska Dagbladet gjorde för en tid sedan en undersökning om hur butikerna hanterar sitt ansvar med receptfria läkemedel. De kom fram till att 58 av 100 butiker säljer läkemedel till barn, trots att det enligt lag är förbjudet.

Därtill är det av läkemedelsverket reglerat så att läkemedel inte får vara ”gripbart för kund på hyllor ute i butiken, om personal inte är närvarande och inte kan hålla läkemedlen under uppsikt vid varje tidpunkt.” Det får heller inte vara ”gripbart för kund intill kassan, utan att kassapersonalen kan se läkemedlen.”

Det är bara att gå in på närmaste butik för att se att dessa exponeringsregler inte åtföljs. Kassapersonalen ska dels föra samtal med kunden, knappa in varor och hålla läkemedelshyllan, ett par meter till vänster, under uppsikt. Det är inte svårt att se att denna uppgift är omöjligt för personalen att möta.

Men är det då en överraskning att butiker exponerar sina varor lite över gränserna för att få fler varor sålda, eller att ungdomar som sitter i kassan inte kollar legitimation? Jag tycker inte det. Det borde det inte heller varit för Göran Hägglund. Jag undrar om de ansvariga riksdagsledamöterna resonerar som så att detta är smällen vi får ta för en principiell ståndpunkt. Att staten inte ska äga.

Människor i glesbygd i behov av specifika mediciner vittnar om att de efter avregleringen har fått allt svårare att få tag i dem. Vissa dyra mediciner med kort hållbarhet köps helt enkelt inte in av privata apotek som hellre begår lagbrott än går en kund till mötes. Och man kan fråga sig om det är kontrollen det är fel på. Men inget tillsynsorgan i världen kan ha total kontroll. För att få den kontrollen, behövs ett statligt apotek utan vinstmaximerande intresse.

Att fler apotek skulle öppna var välkommet av alla i den borgerliga regeringen. Men var de skulle öppna sades inget om. Sex av tio apotek har öppnats i storstäderna. Glesbygden, som det var så synd om i det forna apoteksmonopolet, har inte fått många nya ställen att hämta sina recept på. Det framhålls ofta i debatten att Rågsved i Stockholm fått ett nytt apotek. Visst, det bor en hel del människor där. Men en tunnelbanestation bort har det funnits apotek sedan flera årtionden. När slutar det att vara positivt att det öppnas fler apotek? Är det verkligen bra att det finns apotek inom fem minuters gångavstånd vart man än befinner sig i de större städerna?

I och med att vi idag inte endast har en aktör för apoteksvaror har vi heller inte information tillgängligt om var man kan hitta apotek eller läkemedel. Apoteken har bara register över den egna kedjans varor och om det är slut på medicin kan man inte kolla om det finns på ett annat apotek om det inte tillhör samma företag. Detta minskar tillgängligheten för vissa grupper. Äldre människor som har flera recept att hämta ut på samma gång och inte får ut alla mediciner på ett ställe hamnar i knipa. Även om apoteket i fråga kan se till att ha medicinen inne inom ett dygn. Det kan betyda allvarliga konsekvenser för en människa som har svårigheter att ta sig till nästa apotek för att kanske få ut sin medicin där, eller behöver medicinen inom 24 timmar. Dagens apotek gjorde nyligen en undersökning som dessutom visar att inget av de nya apotekskedjorna klarar 24-timmarsregeln till fullo. Trots att det är lag på det.

Om man idag besöker knytpunkten Skanstull på Södermalm i Stockholm finner man inte mindre än tre apotek på hundrafemtio meters avstånd, tre livsmedelsbutiker samt tre kiosker finns även inom samma radie. Alla säljer receptfria läkemedel. Exponering ökar konsumtion, detta är inget konstigt, och med ökad konsumtion kommer vi närmre en skadlig konsumtion. Men för Göran Hägglund är detta ett behov som tidigare inte var mättat.

Apoteken har även blivit mer måna om att knyta sina kunder till sig. Liksom alla livsmedelsbutiker delar de ut medlemskap till sina kunder. Rabatter och förmåner haglar, två för en, extrapris. Många människor som hämtar ut sina recept får även höra att de, även i framtiden, endast kan hämta ut sina recept på det apotek de nyss hämtat sina mediciner. Allt för att knyta kunden till sig. Är detta verkligen till förmån för kunden? Är läkemedel något vi ska köpa på impuls för att det är billigt denna vecka eller för att vi behöver det?

Att vi medborgare behandlas som kunder eller potentiella köpare, istället för just medborgare, för med sig en aggressiv marknadsföring, pådrivande försäljare och myglande för att tjäna den där extra kronan. Det här är inte en samhällsutveckling där den enskilda människans bästa sätts i fokus (som var argumentet för avregleringen), utan där stora kedjors vinst kommer först.

The Uncanny Valley of Politics

2011-01-23T19:34:00.000+01:00

Under nittiotalet var Sverigedemokraterna ett uttalat rasistiskt parti. Ett firande av Karl XII-dagen kom aldrig utan utsträckta högerarmar. Glåporden besparades inte, packet skulle ut. Men även om många av dess medlemmar var djupt kriminella och utsatte oskyldiga människor för vidriga hatbrott, så fanns det något i den verklighetsfrånvända absurditeten som ingav svenska folket en viss trygghet. SD var en fråga för expo, våldsroteln och säkerhetspolisen, 4 % av 90-taletssvenskarna röstade inte på ett parti som bar nazistuniformer. Bortsett från den otrygghet män i bombarjackor spred på stan så utstrålade man en banalitet vanligt folk närmast kunde skratta åt.

Efter ett rasbiologiskt uttalande konverterade centerpartisten Mikael Jansson till SD. Brunheten under hans naglar kom från annat än jordbruk. Jansson bredde därefter vägen för kronprinsen och storstädaren Jimmie, resten är historia. År 2011 står den senare mannen i riksdagens talarstol och pläderar i årets första partiledardebatt. Han nämner inget pack som ska ut, utan en ansvarsfull flyktingpolitik. Han bär ingen bombarjacka, utan en kostym från MQ. Och han ger det mänskliga psyket en oförklarlig splittring. I samma stund som vi bestämmer oss för att han är vår framtida svärson och blivande make till vår ofödda och präktigt uppfostrade tonårsdotter, väcker knappast Marc Abrahamsson eller Daniel Höglund större avsmak än Jimmie Åkesson som lovar att ta ansvar för Sverige. Hur kan det komma sig att ett parti som inte längre använder våld och tvättat bort rasbiologin ger den politiska varelsen inom oss större avsky än de betydligt mindre rumsrena Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti?

1906 publicerades den tyska fysikern Ernst Jentsch texten On the Psychology of the Uncanny, där han behandlade saker som intuitivt känns tryggt igenkännande, men samtidigt främmande, med resultatet att tinget blir ytterst skrämmande för det mänskliga psyket. Freud utvecklade begreppet i slutet av 10-talet, som senare kom att fullt ut förstås när den tekniska utvecklingen lyckats skapa oundvikliga exempel. Då av den japanske robotteknikern Masahiro Mori som femtio år senare frågade sig hur hans humanoida robotar gav ett mer frånstötande intryck ju mänskligare han gjorde dem. Han myntade begreppet The Uncanny valley (den kusliga dalen), en hypotes som utgår från att allteftersom en robot blir mer människolik till sitt utseende och beteende, ju mer emotionella kopplingar till empati utvecklar vi människor till varelsen, till en viss vändpunkt, då reaktionen istället blir avsky, för att sedan kraftigt stiga när igenkänningsfaktorn är nästan fullt utvecklad. Kurvan är inte linjär, utan en dal. Denna teori förklarar varför exempelvis zombies och lik ter sig mer skrämmande för människan, än en barnteckning eller disneyfigur föreställandes mänskliga figurer (vilka är betydligt längre ifrån verkligheten och istället inger empati). Den enbart halvt uppnåeliga egaliteten för det mänskliga ögat klyver oss och inger förskräckande ovisshet. Kanske vill vår reptilhjärna tala om att någonting främmande besitter för oss likvärdiga verktyg som vi själva. En zombie kan åsamka mer skada än en treårings rosa huvudfoting. Mest empati känner vi för andra människor som ser ut som oss själva.

Dagens sverigedemokrater ter sig inte ännu som vilket parti som helst. Men rörelsens logiska evolutionsutveckling har krasst sett nått en högre position utifrån dialektiken. Det finns någonting närmast näpet i den absurditet som den f.d. andre vice ordförande Tina Hallgren Bengtssons Sverigedemokrater kom att stå för när hon poserar i ridbyxor framför ett hakkors.

Dialektiken var Hegels sätt att avtäcka människornas felsteg och visa hur förnuftet alltid utvecklas mot ett allt större vetande. För Hegel betyder det att man kan demonstrera hur förnuftet utvecklas till en punkt, där det möter på självmotsägelser som med nödvändighet tvingar det till en övergång till en högre sanning som upphöjer motsägelsen till ett högre stadium. Hallgren Bengtssons självmotsägelse möttes av uniformsförbud, mediaträning och folkhemsvurmande. Sverigedemokrater pratar idag som ansvarfulla politiker, sitter i morgonsoffor och drömmer om Per-Albin.

Men Masahiro Mori hann aldrig berätta för Hegel vad som händer när ett ting faller på syntesens mållinje; vår mänskliga handfallenhet för att avstå från att utveckla något som i sin begynnelse varken är eller kan bli någonting annat än ren jävlig ondska. Synen av en närmast mänsklig robot får vårt förnuft att skrika den dystopiska profetian. När det uppgår för oss att tinget besitter likvärdiga verktyg, men ett ovisst och värsta fall inhumant utfall, så har mänskligheten nått en punkt då det helt enkelt inte är roligt längre.

Fridolin söker sina rötter

2011-01-18T08:16:00.000+01:00

Gustav Fridolin söker i sitt debattinlägg i dagens DN 2011-01-18 sina rötter i våra liberala förebilder från förra sekelskiftet. Det är inget fel i det om han inte målat upp kontrasten att höstens valrörelse skedde i slutna rum utan insyn från folket. Fridolin borde inse att valet var fritt och öppet och att svenska folket sa nej tack till den rödgröna röran. Inte heller när Fridolin tar sin utgångspunkt i att regeringen utförsäkrar sjuka, och slår till bromsen i pensionssystemet för att visa på behovet av förändring, imponerar han. Alla (riksdagspartier) var väl medvetna om att sjukförsäkringen inte fungerade tidigare utan skapade ett gigantiskt utanförskap (hur många var det nu som förtidspensionerades per dag under Perssons regering). Fridolin vet väl också att ATP-systemet inte hade fungerat idag. En renovering var nödvändig - många EU-länder ser avundsjukt på Sverige - det tidigare systemet krävde ständig tillväxt i ekonomin för att fungera. Har inte MP talat sig varma för nolltillväxt? Naturligtvis är det tragiskt när pensionsbromsen slår till men vi måste ha (och har nu) system som klarar finansiella kriser. Var inte alla riksdagspartier överens om detta?

Apropå feminism.

2011-01-14T01:10:00.000+01:00

Hanne Kjöller fick i torsdagens DN Kultur välförtjänt mothugg av Katarina Wennstam för sin attack mot Maria Sveland. Enligt Kjöllers analys av Svelands idéer är kvinnor "inte bara offer i den vänsterfeministiska tolkningen. De är också totalt ologiska. De beskriver kärnfamiljen som ett helvete, men gifter sig i vit klänning lik förbaskat." Sveland väljer att skaffa ett till barn i sin kärnfamilj, fast hon kritiserar den som struktur. Här resonerar Kjöller som så många andra liberalfeminister: vet man om problematiken har man ingen problematik. Men det förhåller sig tyvärr inte så. Även fast Maria Sveland har bra koll på hur kärnfamiljen är uppbyggd och dess negativa effekter så kan hon inte bara kliva av och säga tack för mig. Hon, liksom du och jag är del i problemet. Vi cementerar dagligen den patriakala strukturen genom att vara oss själva.

Jag är uttalad feminist, men jag har inga illusioner om att jag inte beter mig grabbigt bara för att jag är medveten om min könsroll och dess efterverkningar. Det finns tyvärr många som delar Kjöllers uppfattning. Vissa tror till exempel att kvinnor inte befäster könsmaktsordningen bara för att de är just kvinnor.

Men det här är typiskt för liberala feministtänkare, de utgår ifrån att vi alla har ett val att avsäga oss hela vårt inlärda väsen, bara vi är medvetna om det. Vi kan inte överlista oss själva, vi är fast i våra inrotade mönster trots att vi innehar förmågan att sätta dem i perspektiv och prata om dem. Maria Sveland vill vara mamma, men hon bör också kunna prata om rollen som hon ikläder sig utan att bli kallad hycklare.

Renlärighet gynnar inte feminismen

2011-01-09T17:05:00.000+01:00

Den som vill få en nyanserad bild av feminism bör läsa Anna Svenssons inlägg Feminismen är inte din Madonna. Där tar hon upp hur det inom vissa grupperingar finns en tanke om feminism som någonting renlärigt, något som har skapat ett ganska lågt tak inom rörelsen. Där - i mina ögon - otroligt viktiga förnyare såsom Petra Östergren och Louise Persson häcklas och liknas vid

"patriarkatets lakejer. Betalda av kapitalet (som är samma sak som patriarkatet) för att påskynda kvinnans förslavning."

Inlägget gör paralleller till Feministiskt Initiativs Roya Hakimnia helt bisarra yttrande om Gulan Avci och Dilsa Demirbag-Steens giftermål med svenska män har gjort dem blivit blinda av makten.

Som jag ser det finns det två stora problem kopplat till svensk feminism, där det ena är just det Svensson beskriver en tanke om renlärighet inom rörelsen. Sedan tror jag att samhället homogeniserar alla typer av aktivism som anses kopplade till minoritetsfrågor, för att sedan bli förvirrade när det uppstår polemiska fraktioner inom rörelsen ("typiskt backstabande kvinnor, kan aldrig komma överens").

Problemet är inte att det uppstår inre strider, utan precis som Svensson lyfter fram, att vissa utvalda personer upphöjer sig själv som förespråkare för de sanna värdena och försöker skapa ett maktmonopol på etiketter.

Inre maktstrider är en naturlig del av aktivism. Feminism är ett exempel, HBT-rörelsen ett annat; t. ex. 70-talets kamp inom RFSL mellan den äldre moderata falangen försökte tona ned de yngre aktivisterna demonstrerade öppet på gatorna och sedan ockuperade Socialstyrelsen.

Mest av allt beundrar jag att Svensson gör en markant uppdelning mellan jämställdhet och feminism, någonting som ofta likställs idag och kanske förklarar varför feminism ofta tyvärr fastnar i 50/50-synen på samhället.

"Jämställdhet bygger på heteronormen, det är kvinnor och det är män och ingenting annat. Den feminismen jag tror på har plats för fler kön än det andra, bara de vågar ta plats. För mig är feminismen en historiskt förankrad tanketradition som börjar med erkännandet om kvinnans underordning. Hur "kvinnans underordning" ska tolkas är dock lite upp till var och en. Jag tolkar det som det faktum att kvinnor ses som dumma barn, oförmögna att ta hand om sig själv, beroende av omvärldens skydd, i juridiken, media och i samhället. Att kvinnor och män försöker inskränka gränserna för vad kvinnor får göra."

Några lästips på hur feminism kan se ut, utanför de enormt tröttsamma men medialt dominerande vänsterröster med dogmatisk syn på könsmaktsordningen, offermentalitet och den alltid så heliga lösningen kvotering:

Klassisk Feminism av Louise Persson
Porr, Horor & Feminister av Petra Östergren

Kemiska epoker synar samtiden

2011-01-06T18:42:00.001+01:00

Allting går i cykler. Politik, idéhistoria, mode etc. På något sätt knyts allting samman till vad som brukar tillskrivas samhällsklimat eller -strömningar. I samtiden passerar dessa fenomen ouppmärksammat förbi i en ljummen hemblindhet, för att sedan paketeras på piedestaler och hyllas retrospektivt.

Jag har alltid varit svag för sådant. Även om många av mina värderingar inte hörde hemma på de flesta gångna årtal blir jag alltid bitter när jag kollar på fantastiska tidsskildringar såsom Upp till kamp eller Tillsammans. Varför lever inte jag i ett decennium som saknar facit på att den naiva och urspårade festen som inte ville veta av någon solnedgång? Om jag bara kunde, så skulle jag vilken dag som helst ge upp alla marknadsprinciper bara för att fått varit en del av den blinda kampen.

Genom historien har det alltid funnits en stor grupp som stått lite utanför. De kallas numera för verklighetens folk och är lätt att raljera över. Obemärkt passerar de förbi och glöms bort. De tillhör sällan någon frontlinje och har haft till uppgift att bromsa idéutvecklingen. Ibland till det negativa, ibland till det positiva. Vardagskonservatismen har definitivt förseningen av t. ex HBT-rättigheterna på sitt samvete, men kan som ideologi fylla en funktion vid plötslig uppkomst av totalitära strömningar, fanatiskt idkande av social ingenjörskonst eller allmän otrygghet. Sådana tillfällen är en bromsande variabel inte så dum.

Ett sätt att kringgå bromsklossen är att få den att bli en del av sammanhanget. Det mest lyckade exemplet kallas folkhemmet. Att genomföra radikala förändringar på kort tid såsom miljonprogrammet hade aldrig lyckats utan att låtit folket känna sig som en del av frontlinjen.

Men det är enklare att blicka bakåt än att försöka skildra nuet. Länge har vi ju kunnat konstatera att det inte var någon tillfällighet att Thatcher och Reagan reformerade västvärlden samma årtionde som Gordon Gecko började vattenkamma håret bakåt. Det var inte heller någon slump att lasermannen härjade bara något år innan Sverigedemokraterna fick lov att införa uniformsförbud på sina möten.

Men vad står 00-talet och de kommande åren för? En intressant faktor på samhällsklimat – som alltför sällan lyfts fram – är droger. Narkotika har nämligen visat sig som en ganska vattentät indikator på den samtida livsstilen och följer inte en autonom konsumtion styrd av endast utbud och kemiska upptäckter. Snarare har drogerna levt i symbios med den kulturella evolutionen.

Vad säger mer om gårdagens tidsanda än den opiumätande brittiska societet som på 1800-talet försökte bota livströtthet? Eller 50-talets hårt arbetande japaner som lät landets enorma amfetaminöverskott från andra världskriget utmynna i folksjälen och ge arbetsnarkomanin sin dubbla betydelse? Att nämna hippierörelsens spirituella frigörelse med LSD är som att sparka in en öppen dörr. Likaså 80-talets yuppies och den glammiga ego-boost kokainet gav för att klara av börs- och livsrelaterade fluktuationer.

Länge trodde man att den senare drogens glansdagar dog ut med axelvaddarna. Men det är ingen tillfällighet att kokainet upplevde en pånyttfödelse under av 00-talet. Myten att det enbart handlar om en elit vid Stureplan förklarar också dess nutida sammanhang. Det må vara där det började och framförallt där den äckliga strävan om självuppfyllelsen infriades och upprätthölls. Men aldrig där den stannade.

I en värld där dagsfärsk berömmelse och en minut på tronen av bekräftelse är de sanna värdena, flödar en drog som ger användaren en 20 minuter lång kungakrona. Med ett mer utbytbart samhällsklimat med IT-revolution, sociala medier och mer av allt är det inte konstigt att den mest egocentriska och effektiva medlet mot osäkerhet har kommit för att stanna.

Skillnaden idag mot gårdens bruk synar en samtida brist på visioner. Kampen som Frihetsfronten förde under nittiotalets rave-scen kan visserligen anklagas för att vara cynisk och hård, men vittnade om en mänsklig längtan efter gemenskap utöver politisk korrekthet och normer. Att svetsa in dörrarna till en gammal industrilokal i Nacka, när polisen står utanför och bankar, talar lika mycket om tanken frihetlig revolution som ett urspårat serotoninöverskott. Ecstasy hette den tidens drog och ger till skillnad från kokain användaren en känsla av kärlek och samhörighet till omvärlden snarare än sig själv. Den största likheten mellan gårdagens bruk är gräskonsumtionen som tycks bitit sig fast. Men då 68-rörelsens förhållande till cannabis bidragit till helt underbar musikscen får jag intrycket av att dagens bruk hellre handlar om babylonsjuka och lättja.

Själv drömmer jag om en annan sida av 90-talet, då Bill Hicks påverkad av svamp under sina framträdanden levererade den mest kontroversiella och eminenta stå-upp-komik som någonsin har skådats. Helt omöjlig att prestera utan kemiska substanser. Jag lägger inga värderingar i människor som tar droger, det finns tusen anledningar varför man bör avstå. Men jag anser att om man ändå ska bryta ned kroppen borde man känna ett ansvar att kanalisera effekterna som de socialpsykologiska murar droger bryter ned och försöka lämna efter sig ett större syfte.

Istället blir dagens kokainbruk bara en del av den hetsjakt mot de ettor och nollor som ständigt förföljer varje människas umbärlighet. I boken Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder falla samman, beskriver Erik de la Reguera paradoxen unga medvetna som konsumerar KRAV-märkt och samtidigt brukar den exotiska drog som göder korrumperad maffiaverksamhet följt av fler döda bland producent- än brukarled. När jag för första gången utsätter mig för socialexperimentet att utforska Stureplan ser jag en yngling be bartendern att vaska en flaska champagne. Till min förvåning över ett fenomen jag trodde dog ut i somras ser jag hur den tomma glasflaskan ställs på diskhon och ett guldfärgat kontokort slängs upp på bardisken. Jag frågar mig om det bör ses som en tyst hyllning till tillväxt och handel eller bara perverterad nyttomaximering.

Bill Hicks tog de flesta droger han kom över och dog 32 år gammal. Han vaskade inga andra materiella ting än sin egen kropp, men hann på vägen ställa frågan vilka värden som betyder något när vi alla ändå förr eller senare ska dö. På kuppen lyckades han hitta en identitet utanför den kristna amerikanska södern som han utifrån sin bakgrund skulle varit dömd till i en mer restriktiv tidsanda.

Missbruk och social utsatthet får aldrig gå samhället obemärkt förbi, men nolltolerans är en fascistisk hållning som stigmatiserar och förklarar varför Sverige har bland de högsta siffrorna i narkotikarelaterade dödsfall i EU. Någonstans måste vi inse att människans förhållande till droger inte bara kan analyseras utifrån kvantitativa variabler. Frågan som den prohibitiva majoriteten av svenskarna bör ställa sig är vilken kulturell identitet som går förlorad utan människor som skapar med hjälp av droger. Thomas de Quincey, Sigmund Freud, Edith Piaf, Andy Warhol, Truman Capote, John Lennon och Hunter S. Thompson är bara några exempel på människor som antagligen ett antal tillfällen vaknat upp ur de mest vidriga avtändningarna, men lämnat kvar någonting betydligt större för eftervärlden. Sedan är jag helt övertygad om att stigmatiseringen som nolltoleransen har skapat i samma anda medfört en mystik som upprätthåller epiteterna exklusivitet och glamour åt den brukande skaran kokainister.

Att studera dagens zeitgeist är ett bittert konstaterande, där det värsta av allt är att ingen går fri, allra minst man själv. Självhatet är en primär del av att vara en av alla aktörer i jakten på självuppfyllelse, där tomma taktiska meningar är det enda som håller självbilden över ytan. Ett förakt jag inte vet hur jag ska tvätta bort.

Jag försöker i desperation vända mig till verklighetens folk. Bromsklossen som ska rädda oss från det radikala, otäcka och oupptäckta. Men de har redan den själsliga inflationens kniv mot strupen. Det var längesedan mina gamla dagisfröknar och andra förr så konstanta tryggheter i mitt minne själva börjat bejaka trendängslan med hjälp av betydelselösa newsfeeds och konstlat rus i syfte att synas bland ett överflöd. Ett historiskt genombrott har återigen placerat verklighetens folk i en frontlinje med udden mot det outforskade, men den här gången utan några andra visioner än just den egna verkligheten.

Dagens generation behöver inte fler lagar som försöker styra våra beteenden, utan någon som får oss att ifrågasätta vilka värden vi upprätthåller genom dessa handlingar. Vi behöver en ny Bill Hicks som spydigt konstaterar att 00-talets folkhem inte löste några bostadsbrister. Vi tog blancolån och twittrade kvadratmeterpriser.

För alla er som gått miste om Bill Hicks.

Lillgammal #prataromdet

2010-12-29T01:55:00.002+01:00

Följer just nu den hagelstorm som nu riktas mot Johan Wennströms något anmärkningsvärda bidrag till #prataomdet.

I sedvanligt självsäkert grepp sticker Wennström in foten i en infekterad debatt och försöker verka motpol till debattens konsensus. Den försiktighet Wennström skriver om blir i kontexten naturligtvis någon form sexuell återhållsamhet.

Jag tänker inte sparka in några öppna dörrar om vilken verklighet Wennström tror att hans egen gråzonsgeneration lever i, det har andra redan gjort.

Att konservatismen tar ställning i dessa frågor berör mig inte särskilt. Polemik är ofta intressant. Även fast jag håller med Sanna Rayman om att Wennström "moralisera[r] på ett delvis fräckt sätt mot enskilda upplevelser", är det motreaktionerna mot honom jag finner mest intressanta. Människor verkar så emotionellt upprörda på twitter. Själv gäspar jag.

Kanske har vi - i synnerhet efter senaste veckornas uppståndelse - nått en punkt i sexdebatten där det mest vulgära och normbrytande är när en 23-årig farbror förespråkar det ungdomars föräldrar gjort i alla tider. Brådmogen moralism är det nya queer. Lite lustigt bara.

Livsstilsliberalismen hämmar individualismen

2010-12-24T02:15:00.001+01:00

I en opinionsundersökning gjord detta år väljer sex av tio svenskar att kalla sig själva liberaler. Handlar det om en jordskredsseger för friheten eller bara ett substanslöst attribut som lockat till sig hippt folk som förälskat sig i ett obefläckade varumärke? Svenskarna har i vart fall röstat fram Alliansen två val i rad. Men hur liberala är de? Själv finner jag exempelvis avsaknaden av en flexibel arbetsmarknad eller ökat kränkning av den personliga integriteten som ganska fundamentala motsatser för en allians där åtminstone 2,5 av 4 partier vill tillskrivas denna ideologi.

Men hur står det till med de som inte är hämmade av pragmatisk förvaltningsfascism utan snarare har till uppgift att föra debatten ett steg längre? Att raljera över den socialdemokratiska idékrisen är enkelt, samtidigt som det är lätt att glömma hur de två riksdagspartierna som utger sig för att vara liberalismens starka röster blöder från samma öppna sår. I ett nytt klimat där livsstil och politik går hand i hand. En hopblandning av leverne och liberala principer. En tragisk komposition, som tyvärr vuxit ihop till en chimär som inte gör liberalismens tolerans rättvisa.

I en dunkel lägenhet intill Hornsgatan sitter en homosexuell man och blickar ut över den expansiva och explosiva folkfesten som varje sensommar tar sig formen av en färgglad parad. Han förväntas att delta, men väljer att avstå. Där går människor som vill bryta normer. De förverkligar en kamp om den liberala traditionen. En öppenhet jag gärna vill tillskriva liberala grunder, men paradoxalt tror jag även många av framtida utmaningar ryms i innanför denna kontext. Mannen i lägenheten upplever nämligen ett omvänt fördömande. Efter frigörelsen från grundskolemiljöns förakt, blev han kastat ur askan i elden när han sökte identitet i sin nyfunne krets. Rabiata fördömanden om hans kulturkonservatism, längtan efter monogami och avsaknaden av flamboyans från personer som inte såg skillnad på bildning och val, tolerans och självbestämmande.

Jag vill inte moralisera över idédebatt eller progressiva strömningar och tycker HBTQ- världens erkännande är fantastiskt. Utan att snöa in på just detta exempel kan vi inte rädas för att prata varför inte fler ser det fantastiska som liberalismens tolerans och öppenhet skapat. Det finns en rädsla hos människor inför liberalismen som inte borde finnas där. Människor som inte har några problem att stå upp för principer eller andras livssval, men som upplever ett hot mot sina egna.

Låt mig ta det liberalflörtande partiet MP:s valkampanj som exempel. Om hur vi borde MODERNISERA SVERIGE!
Något svårtolkad. Själv vill jag hoppas på att det handlar om att tvångsteriliseringen för transpersoner borde försvinna. Eller varför inte riva upp sexköpslagen eller annan lagstiftning som mest påverkar individerna själva i fråga. Men ibland tror jag det finns ganska många som får en annan bild. Den kulturkonservative bögen från Hornsgatan och typ vårdbiträdet Ann-Marie från Sorsele möts inte sällan en kokhet latte slängd i ansiktet när de nyfiket öppnar dörren till liberalismen. Av människor som säger sig stå för fina individuella värden, men tillämpar dem kollektivistiskt. Gemensamt för många kulturkonservativa bögar och vårdbiträden från Sorsele är att andra människor säger åt dem hur de ska tycka och handla på ett individuellt plan. Inte sällan med liberal reson som slagträ. Vad dessa människor inte sällan glömmer när de slår sina huvuden blodiga mot samhällets normer är att begreppet är flytande. Det tar inte lång tid innan en anti-norm själv har infekterats av vad som till en början var måltavlan. En moderniserad norm byggd med tidsenliga byggstenar är nödvändigtvis inte en bättre sådan om den säger åt andra människor hur de skall leva sina liv. Sådant benämns som den andra sidan av samma mynt.

Liberalism handlar om att våga låta individen göra sina egna val. Det finns inget självändamål att undsätta dem som själva konfirmerat sig jämte normer eller traditioner. Därför är det en ickefråga om Ann-Marie väljer att ta ut hela föräldraförsäkringen, väljer att ta på sig en burqa, väljer att leva i en kärnfamilj eller väljer att rent av prostituera sig. Vissa ovanstående livsval är till synes väldigt olika, men har som gemensam nämnare att de fördömts i många liberalers agenda som omoderna.

Rationella principer som ska försvara de spelregler vi har för att inte kränka andras friheter, har istället blivit frontlinjen för de spelregler som ska försvara kvasi-medvetnas toleransgräns för vilka individuella livsval som kränker deras upplysthet. Alltid inlindat i självgodhetens förnuft. Sanningen är den är att det inte finns något allmänt förnuft när det kommer till individuella preferenser. Den strukturella faktorn är inte mindre sann hos liberalismen, bara mindre relevant för en ideologi som har fokus på framtiden. Om Ann-Marie upplever att hon blivit ofrivilligt förvillad av samhällets normativitet måste hon själv frigöra sig. Det är så frigörelse har gått till historiskt och så den ska definieras; komma till insikt och själv bestämma vad som är frihet på ett individuellt plan. Någonting annat bör ses som artificiell påklistring.

Liberalismen i Sverige har varit för dålig på att hävda sig hos människor med en bakgrund som inte är förknippad med ekonomisk och social frihet. Arbetarsonen från glesbygden som blev entreprenör eller näringsidkaren i förorten har båda genomgått antingen klassrelaterade eller fysiska förflyttningar, och har förmodligen sig själva att tacka. Men de tankeströmningar som rivit ned hinder för dessa förflyttningar kommer inte sällan från meritokrati och öppenhet.

Liberalism behöver inte bara bestå av högutbildade innerstadsfolk som förespråkar friskolor för sina barn. En bondkärrings ilska kommentar till ett missunnsamt grannskap; ”det ska dom ge blanka fan i!”, kan vara ett minst lika starkt uttryck mot svensk kollektivism och jantelag. Istället går sådant obemärkt en ideologi som behöver förnyelse och nytändning. Möjligen att fyra moderata riksdagsmän nu tycker sig företräda henne, genom att försöka lagstifta bort jantelagen.

Viktigt att notera är att mångfalden inom liberalismen inte handlar om en urvattning av begreppet. Vi måste bejaka ideologin som en tveeggad företeelse. Principer och egna livssval. Punkt. När man gjort det, tror jag vi äntligen kan släppa debatten om den polariserade synen på en elit och på en verklighet, som endast tillför te- och sverigepartier.

Människors rädsla för exempelvis delad föräldraförsäkring blir ofta blir förminskad som en konservativ hållning. Frågan som liberalismen idag bör ställa sig är varför vi har så svårt att prata om egenmakt i Sverige. Rädslan av att någon annan ska göra fel har förflyttats från den kristna konservatismen till den progressiva liberalismen. För mig är det irrelevant vilka strömningar som bedriver denna kampanj. Det hela känns som en paradoxal modernisering av puritanismen, där H. L. Menckens definition åter visar sin tidlöshet;

”The haunting fear that someone, somewhere, may be happy.”

Frikyrklig och dogmatisk skräck att man missar något som andra livsöden tycks åtnjuta, återfinns idag bland latteliberaler som uppenbarligen inte känner tillräcklig trygghet i sina egna beslut. I slutänden handlar det ändå om att individen själv fattar beslut över sina egna liv bäst. Liberalismen handlar om att kunna försvara det obskyra, men ändå kunna välja att leva som livstrött konformist; att dessa nödvändigtvis måste innefatta konsekvens är den moderna svenska liberalismens största missuppfattning. Just renlärighet och obstinat stringens är det ju så många andra ideologier som försöker med.

Läs skönlitteratur och bli smart - Kultur som politisk inspiration

2010-12-15T20:43:00.001+01:00

Hela den svenska riksdagen lider brist på inspiration. När jag läser om socialdemokratins självformulerade idétorka och saknad av berättelser som människor känner igen sig i undrar jag om inte grundorsaken är ett förakt för kulturella värden. Det går inte att höra föraktet hos politikerna – det är de alltför slipade för. Däremot märks det i deras handlingar och förslag som nästan aldrig bottnar i någon idé om vart samhället är på väg. T ex vad globaliseringen innebär och hur vi ska förhålla oss till den. Resultatet blir klackarna i marken med fackföreningsrörelsen som främsta banérförare.

Var finns de socialdemokratiska politikerna – eller för den delen borgliga – som är förankrade i världens konst och litteratur och tar sin livsluft av den. Var finns dessa, som likt Olof Palme ständigt söker inspiration i film, teater och litteratur – som vet var den befinner sig och var den är på väg och som vill diskutera med dess företrädare.

Vilken skönlitteratur läser Mona, Morgan och Fredrik? Läser de skönlitteratur över huvudtaget? Hur många svenska konstnärer känner de till. Tidsbrist duger inte som förklaring till det klena läsandet. De visar förakt för våra framtidsfrågor och reducerar dem själva till stillastående förvaltare i ett allt mer föränderligt landskap.

Föraktet fick ett eget ansiktet då Göran Hägglund lanserade ”Verklighetens folk”. Han verkar tro att människor klarar sig utan stöd och ledning för att tolka alltmer komplicerade strömningar i världen. Eller tror Göran på allvar att bibeln kan ge svaret på klimatförändringarnas och globaliseringens utmaningar.
Bockfesten av Mario Vargas Llosa ger t ex stor förståelse för hur makt kan förkrympa utövarna. Sådan kunskap är viktig om man aspirerar på att leda ett land. Kunskapen skapar sunda ryggmärgsreflexer och skapar mindre ängsliga ledare som bottnar i sina frågor utan att behöva snegla på väljaropinioner.

Politikens själva kärna ligger i att med historiska och kulturella kunskaper, tolka händelser och strömningar samt utforma och kommunicera en politik som inte alltid redan är tänkt vid varje köksbord.

Så vilken typ av politisk ledare ska socialdemokratin välja? Framförallt behöver de en ledare som förstår och uppskattar kulturella värden, kan kommunicera och har en idé kring våra stora frågor som klimat och globalisering. En person som rör sig otvunget både i kulturelit och världspolitik. Då räcker det inte att gå på en eller annan tennis- eller fotbollsmatch.

Afghanistan, en politisk lekplats i mängden

2010-12-15T12:41:00.000+01:00

Idag beslutar riksdagen om den svenska ISAF-styrkans varande i Afghanistankriget.

Frågan är inte om utan när de invaderande staterna ska dra sig ur Afghanistan. Den största ockupationsmakten, USA och dess allierade, har en övertro på att det går att upprätta en stabil dockregim som ska kunna hålla tillbaka extremisterna. Det heter att vi bara ska vara kvar tills vi kan lämna över ansvaret till Afghanerna själva. Allt emedan Talibanerna vinner mark och värvar fler medlemmar. För talibanerna är numera den enda motståndsrörelsen i landet. Liksom Röda Khmererna i Kambodja kämpade för frihet åt befolkningen och mot USA:s invaderande gör Talibanerna detsamma. (Röda Khmererna fick sedan makten i landet och dödade drygt 1,7 miljoner människor i koncentrationsläger.)

Det riktigt ironiska är att förra gången Afghanistan blev invaderat var det Sovjetunionen som hade marscherat in och USA stödde den dåvarande motståndsrörelsen som gömde sig i Pakistan. Den rörelsen blev Talibanerna som sedermera tog över makten i Afghanistan. Vad tror man att Talibanerna kommer att vara om tio år? Talibanerna har brett ut sig under de senaste åren, mitt under brinnande krig. Vad är det som säger att de inte kommer att fortsätta göra det? Är det inte då bättre att inse att det inte går att få bort dem och låta det bero och försöka påverka med hjälp av fredliga medel såsom hjälporganisationer som idag inte lyckas särskilt bra när Talibanerna ser att de samarbetar med ockupationssoldaterna.

Gång på gång tror väst att man kan gå in i länder och upprätta västvänliga demokratiska regeringar. Kolonialismen är långt ifrån död, den har bara bytt ansikte. Det är inte längre värderingar i form av kristendom väst försöker sprida utan av politik. Vi har sett det förut i Afghanistan, vi har även sett det i Iran, Irak, Kambodja, Vietnam och stora delar av Afrika. Det man lämnar när man väl måste ut ur det krigshärjade landet är inte en stabil regim, utan makt åt den största motståndsrörelsen, som har varit allt ifrån Baathpartiet (senare med Saddam Hussein som ledare) till Robert Mugabe och Pol Pot. Dessa har sedan grundat mångåriga skräckvälden i sina egna länder.

Även om jag tycker att Talibanerna är något av den vidrigaste rörelsen i människoväldets historia, med respekt enkom för sig själva och långskäggade äldre män, så är jag övertygad om att västvärlden inte kan utrota dem. För de drivs inte längre bara av sin människovidriga ideologi utan också av den desperation som folket dagligen erfar i form av stridigheter på sina bakgårdar och dödade civila. Det är därför Talibanerna vinner mark, för att befolkningen inte längre orkar vara i krig.

Afghanistankriget går inte att vinna, det enda som idag görs är att väst drar ut på tiden och även lidandet. Om tio år kanske Afghanistan åter är självständigt. Frågan är inte om Talibanerna då kommer att styra, utan hur krigsdrabbat Afghanistan kommer att vara.

Svd Aftonbladet d n VF